Härliga gamla Konsum

På byggarbetsplatsen Mariebergs köpcentrum har de nya fina interaktiva kartor. Vi klickade på hemelektronikknappen och hittade snabbt genaste vägen till Expert och Siba. Lätt orientering! Men vi hittade inte det vi sökte.
Carl skulle köpa sig en Ipod Nano, vilket inte visade sig vara en lätt sak så här i mellandagarna.
Inne i stan fanns ingen att uppbringa, vare sig på Expert eller AudioVideo - och inne på Mariebergs köpcentrum fick vi veta av säljarna att örebroare i julruschen villigt spenderat 1 400 kronor på massor av Ipod Nano. Det hade handlats så till den milda grad att det nu var tvärtomt i hyllorna.
Men vi gav inte upp. Vi gick över till Coop Forum och hittade en spelare - för endast 1 300 kronor.
Kooperationen, det är bra grejer det! Siba, Onoff, Elgiganten och liknande dyra skräpkedjor behövs inte.

Stjärnklart långpass

Vi ska till Mjölby på söndagen, så jag kan tyvärr inte vara med på Thomas långpass. Därför gav jag mig i väg på ett eget i kväll.

18,5 kilometer blev det hemifrån och ut runt Oset, bort till Ekeby-Almby och hem igen. Från att jag lämnade ljuskäglorna från stadens lyktor till att jag återkom till dem, såg jag inte en människa, däremot fem-sex rådjur och en uggla av något slag.
När jag vid ett par tillfällen stannade för vätskekontroll släckte jag pannlampan och njöt av stjärnhimlen. Karlavagnen stod i norr och överallt gnistrade det vita prickar på det beckmörka himlavalvet.
Arbetade på 155-160-puls. Fartökning till 170-175 slag näst sista kilometern (illrött på gps-rutten), sedan nedjogg.
Jag är trött i benen.

Jag fick kartan av Kringstad

Nu drar jag till Säffle, så jag blir bortkopplad från bloggen ett par, tre dagar.
Jag måste packa ner NA:s stora julkryss, en bok, diverse julklappar - samt gps-klocka och träningskläder till mig och Carl.
En av Säffle OK:s närkartor ligger redan i bilens handskfack.
Kartan fick jag förra julen. Jag ringde till Hans och ... jäklar, jag har glömt hennes förnamn ... fru Kringstad (Annichen Kringsstads föräldrar) och frågade hur jag kunde komma över en karta att träna på. Det gick bra att hämta en hemma hos dem, var beskedet. Katarina och jag tog en juldagspromenad dit och hälsade på.

Kaospilot blev imponerad

Ett vanligt långpass kan vara imponerande.

Veckans pip: 12:0

Tre träningspass på fyra dagar satt i ben och fötter under lunchens bleep test.

Strålande dagar

Det svänger snabbt. Grå och blöt ensamrunda i går. Jogg tillsammans med andra gubbar i strålande sol och på frostbiten mark i dag.
H55plus hade planlagt en runda som visade sig vara 14,5 kilometer lång. Håstis och jag förlängde med nästan två kilometer, så det blev ett rejält pass.
Solen kanske inte direkt gassar så här års, men den gjorde onekligen årets kortaste dag till vinterns kanske ljusaste hittills.
Jag har lagt in gps-rutten på topografiska kartan från 1984. Lugn fart under större delen, men högre puls (rött) under några kilometer när Håstis och jag jagade ifatt Thomas, Hull och Håkan.

Från träningskartor

Gråa dagar

Enligt SMHI:s noteringar har det varit 26 vita jular i Örebro sedan 1964. Det blir i snitt ungefär varannan. Den här vintern lär inte bli vit. Så här några dagar före julhelgen är det grått, grått och blött, blött.
Så det var inte direkt torrskodd jag kom hem från eftermiddagens träningspass, trots att det blev en runda med övervägande cykelbanor. Jag var ute och klafsade ett par hundra meter på en traktorstig över en åker strax söder om samhället Lillån.
Dagens tur gick annars längs vattendraget Lillån till Eurostop, runt det nya dammområdet på Boglundsängen (dammarna fanns inte när flygftot togs), upp till Lillån och sedan i stort sett raka vägen hem. 11,5 kilometer visade GPS-klockan när jag var hemma.
Den som vill titta på rutten ska klicka på bilden. Då kommer man till mitt Picasa-album. Där kan bilden förstoras.

Från träningskartor

I morgon åker Carl och Katarina till Säffle. Själv jobbar jag ett par dagar i början av veckan. I morgon har Thomas namnsdag. Det ska H55plus fira med att bjuda oss på någo for av långpass - så mitt mål att träna tre timmar i veckan kommer att uppfyllas den här veckan.

Slips, pisk och grisfötter

Rubriken sammanfattar dagen väl.
Webbredaktionens ungdomar Karin och Markus hade bestämt att vi skulle avsluta året i fin stil (ungefär som man försöker avsluta ett långpass med 200 meter snygglöpning) vilket för oss män betyder skjorta, slips och kavaj, och för Karin pärlshalsband, torsdag-fredag. Ungefär så.
Efter jobbet bjöds på PISK (Pannlampa I SKog) med nedanstående runda. Håstis och jag slog följe i en något snabbare takt än de 55plusarna. Det blev ett skönt pass som tog en dryg timma och var drygt elva kilometer långt.

Från träningskartor

Och nu har jag smällt i mig två grisfötter. Det var väl egentligen meningen att ätandet av dessa godbitar skulle spridas ut på några kvällar, men jag kunde inte sluta. Det får bli ett nytt kok i morgon.

Recept: Lägg grisfötterna i rikligt med kokande vatten som saltats med en tesked salt per liter vatten. Koka lätt i fyra timmar. Låt grisfötterna kallna i spadet. (Kastrullen ställs lämpligen ut på balkongen). Gör en lag med vatten, ättiksprit och socker. Ta upp grisfötterna ur spadet, som under nedkylningen förvandlats till gelé. Skrapa av det mesta av gelén. Lägg grisfötterna i en kruka eller bunke. Slå över lagen. Lägg i kryddpepparkorn och lagerblad.
Grisfötterna äts lämpligen efter att ha legat i lagen i minst några timmar, men de står sig flera dagar.

Bowling istället för intervaller

Det blev inga intervaller i friidrottshallen i kväll.
Jag hastade istället över stan vid 18-tiden, bort till bowlinghallen Strike, där det vankades julbord och prestigefyllt bowlingspel tillsammans med resten av redaktionsfolket på NA.
På väg till Strike stötte jag på Mats Carlberg.
"Inte så dumt det heller"tyckte han om mitt val av aktivitet och jämförde väl då med att springa intervaller.
Men det vetefan. Man blir ju mest frusterad av att spela ihop 110 + 130 poäng - och däst av att proppa i sig alldeles för mycket mat toppat med några öl.
Men ett och annat garv och jubel blev det förstås när kompisar med obeskrivbara stilar då och då bjöd på fantastiska strajkar.
Så totalupplevelsen blev nog trots allt i paritet med ett gäng tvåhundringar i fridrottshallen.

Sjön under snön

Skidpremiären motsvarade inte förväntningarna.
Pär Dudal hade gjort sitt bästa för att få till skidspår på Gustavsviks golfbana. Men trots ett det föll ett par decimeter snö under torsdagen och fredagen så gick det inte att dra spår.
Snön var för blöt. Det bara geggade ihop sig i spårsläden, berättade Pär när vi träffade honom vid golfbanan. Under det blöta snötäcket var det dessutom blöt mjuk mark - och på sina håll vattensamlingar .
Men Carl och jag kämpade oss runt ett varv. Det var ingen njutning - men man blev i alla fall trött i armarna och fick i sig x antal liter frisk luft.

Och nu är i alla fall B-skidorna iordninggjorda för kommande skidpass. Jag riggade i morse upp sicklingsprofilen genom att sätta fast den med en tving i balkongbordet (borde ses, jag återkommer eventuellt med bild), sicklade och borstade bort skyddsparaffinet, ruggade fästzonen, värmde in grundvax och la på några lager Skigo Flourkicker.

Carls skidor fick samma behandling.

Snöspårarna är ute

Jag slutar jobbet nu och hade sett fram emot att gå hem och luta mig tillbaka, kanske baka en familjepizza eller skära upp grönsaker, riva ost och steka köttfärs till en tacobuffé.
Men jag misstänker att jag måste göra i ordning skidorna istället.
Carl och katarina får väl fixa maten.
Ty Almbys skidspårare - Håstlund, Dudal och Lindkvist - ska göra skidspår på Gustavsviks golfbana i kväll, och frågan är om det inte finns tillräckligt med snö för att dra skidspår även på Markaspåret.
Så imorgon blir det skidåkning före luciafikat i Ljungstugan, istället för löpning.

Lyckat - men ändå inte

Gårdagens deltävling av Löpex Vinterserie, som vår klubb arrangerade med utgångspunkt från Ljungstugan, blev ett klart godkänt träningsarrangemang. Några stycken knorrade i duschen efteråt över att det blev asfaltslöpning genom Brickebacken och Brickeberg på slutet. Men i övrigt verkade folk nöjda. 72 löpare deltog - och fullföljde.
Men tyvärr blir det färre och färre som springer Vinterserien. Årets två första nattdeltävlingar har lockat 88 (KFUM förra veckan) och 72 (vi i går) orienterare. Till de två klubbarnas arrangemang i börjar av förra vintern kom det 98 respektive 86 löpare.
Och om man studerar statistiken över hur många som deltagit i Almbys decemberdeltävling de senaste sex säsongerna så ser det minskande intresset ut så här: 124, 101, 104, 102, 86, 72.
Nån som har en förklaring?
Många klubbar har egna träningar tisdagar och torsdagar. Vinterserienätterna går på onsdagar. Det är väl inte så många som vill eller har tid att träna tisdag, onsdag, torsdag. Då kanske man prioriterar klubbträningarna och väljer bort vinterserien på onsdagar.
En annan möjlig förklaring är att det helt enkelt blivit färre orienterare.
Eller är det inte roligt att springa i skogen på vintern? Då kanske löpning på cykelbanor lockar mera, eller alternativ träning i form av spinning och gympa.
Det kanske har blivit vanligare med förkylningar på senare år?
Vad vet jag?
Om exakt en månad är det Vinterserie igen. Garphyttan arrangerar i Ånnaboda den 11 januari. Jag hoppas att det är en halv meter snö då - minst! Det är kul och stärkande med snöpulsning.

Christer - en smart banläggare

Jag såg i kväll banorna till onsdagens nattävling. Det såg kul ut. Grattis alla ni som ska springa orientering. Banläggare Christer Tapper har, som vanligt, tänkt till ordentligt och gafflat smart. Läs kartan innan ni rusar från startpunkten!

Det vankades fyraminutare i friidrottshallen i kväll. Höll varvtider på ungefär 48, 48, 47, 47, 46. Det kändes bra.

Familjen sköter sekretariatet

Nu har jag instruerat familjen inför onsdagens deltävling i Löpex Vinterserie. Carl är förkyld och kommer inte att bli tillräckligt frisk för att springa orientering, så han får hjälpa mig och Katarina med tävlingsadministrationen.
Vi kör Sportident så det är lite (men inte mycket) mer än vanligt att pilla med. Men det är det värt. Jag tror att löparna tycker att det är kul att jämföra sträcktider även på Vinterserien.
Nu får vi bara hoppas att tekniken fungerar som den ska, så att tiderna registreras som de ska. Annars kan man väl inte visa sig på Vinterserietävlingarna resten av vintern.

Vädret verkar vara på vår sida. Det är jätteblött i Brickebackenskogen, men det ska bli minusgrader från och med i morgon bitti, så chansen finns att marken hinner frysa till.

Orienteraren Mats flitig i november

Kolla här, november blev den månad 2008 som orienteraren Mats tränade flitigast. Jag tog mig över 15-timmarsstrecket för andra gången i år. (Grön-gul-röd betyder låg, mellan och hög intensitet.)

Blöt O-ringenterräng

Hagabyarna hade bett oss hålla Ljungstugan öppen för dem i dag. Provlöpning av stråk till etapp fem av O-ringen 2010 stod på programmet.
Håstis och jag, båda nyckelbetrodda, dök upp. Och så kunde vi ju hjälpa till med stråktesterna, tänkte vi.
Men några hagabyare dök aldrig upp.
Vi gav oss iväg på en löprunda själva istället - O-ringenterrängen - beväpnade med en 15 år gammal karta.

Från träningskartor

Det var välbekant terräng (och väldigt blöta stigar) fram till gärdet söder om motocrossbanan. Strax söder om gärdet kom vi ut på det gamla milspåret - ny kunskap för mig. Vi var ifrån spåret en stund men följde det sedan norrut.
Det är bitvis riktigt fina partier i den här delen av Markaskogen. Vi får se hur banläggarna lyckas trixa banorna förbi de mindre roliga områdena

Veckans pip: 12:1

Tungt i dag. Nätt och jämt att jag klarade mig upp till tolv-nivån under lunchens bleep test.

Skrivs det för lite om orientering?

Är orientering en marginaliserad idrott på NA:s sportsidor? Eller skrivs det kanske för lite om fotboll? Gör din röst hörd på den här sidan.

Inplock i vintrig Markaskog

Dagens pass i orientering bestod av att plocka in reflexstavar och SI-enheter som Carl hängt ut i Markaskogen.
Han hade gjort en superkort nattbana menad för de minst erfarna orienterarna som bjudits in till Ljungstugan för en liten träning med efterföljande pepparkaksbak.
Men ingen av dem kom, tyvärr.
Helt bortkastade var dock inte Carls jobb. Elsa och Hanna hade planerat att göra ett kort träningspass före bakningen. De körde två varv på Carls bana. Passet utvecklades till en spännande tävling, där Elsa ville ha revansch efter att ha fått stryk med tjugo sekunder på första varvet. Andra varvet blev en nagelbitare. Elsa startade först och gick i mål på 6:45. Hannas fick exakt samma tid.

Det var faktiskt 5-6 centimeter snö uppe vid Ljungstugan. Riktigt vintrigt. Några hundra meter därifrån, nedanför backen, var det blaskigt.

Jag tar nog med träningsgrejer till jobbet i morgon. Kan bli ett piptest på lunchen.

Två tempopass sen sist

Orienteraren Mats har brutit mot bloggregel nummer 1: uppdatera minst en gång varje dag. Nu är det väl snart 48 timmar sedan jag gjorde det senaste inlägget.
Men jag har helt enkelt inte haft tid. Man måste ju träna också - och sova.
I går kväll var det trappintervaller i friidrottshallen. Det blir man inte akut pigg av. De snabba körde 400, 600, 800, 1 000, 1 200, 1 000, 800, 600 och 400 meter. Eftersom jag sprang i mitt 46-48 sekunder/varv-tempo så fick jag korta av en del för att inte få för lite vila. Min längsta intervall blev ungefär 1 050 meter. Det blev ett bra pass.
I kväll var det träning, modell jättekul. Vinterserie med nattorientering i Karlslundsskogen. Carl och jag åkte dit.
Vi var båda nöjda efteråt. Inga stora bommar. Hur vi placerade oss har vi ingen aning om. KFUM:arna har inte fått ut några resultat än.
Man kan tycka att det borde vara skitlätt att orientera i den där skogen, men när det är mörkt har man ingen större nytta av att ha varit där ganska mycket. Det är möjligen när man kommer nära eller ut på elljusspåret och en del andra stigar som man kan ta lite snabbare beslut tack vare att man känner igen sig, men inne i skogen, nej, där finns det inga fördelar.

(Det är min bana på kartan nedan. Om du klickar på den öppnas den i mitt Picasa-album. Där kan man förstora kartan genom att klicka på förstoringsglaset snett uppe till höger.)

Från Kartor med vägval

Beata och "Rune" fick flest röster

Orienteringsvärlden har sagt sitt: Hagabys Beata Falk och Tisarens Johan Runesson har röstats fram till Ultimate Junior Orienteers of 2008.
Johan fick 40 procent av rösterna i herrklassen och Beata fick 33 procent av rösterna i damklassen - trots att jag inte var med och röstade ;-)
Det var de två stora internationella orienteringssajterna World of O och Ultimate Orienteering som genomförde omröstningen bland sina besökare. De flesta rösterna kom från norska och ryska besökare.
Röstningen om bästa orienteringsprestationen 2008, "The Orienteering Achievement of 2008", pågår fortfarande. I den klassen handlar det om seniororienterare. Jag ska lägga min röst. Rösta du också! Klicka på bilden.

Tjugo års kartskillnad

Från kartor

Jag la av med orientering på 20 000-delstiden i mitten av 70-talet, gjorde en halvsäsongscomeback på 15 000-delstiden 1982, och började om igen som gubbe på 10 000-delstiden för fem år sedan. Det var alltså ungefär 20 år mellan comebackerna, lika många år som skiljer mellan de två kartproverna här intill. De beskriver exakt samma område, berget söder om Ramshyttan, mellan vägen och Kilsbergsspåret. Området är en dryg kilometer långt. Kartan från 1982 är ritad av Weine Fredriksson, Lasse Hellstrand och Jörgen Berglund. Jag vet inte vem av dem som ritade just den här biten. Kartan från 2003 är ritad av Rolf Pettersson.
Kartorna beskriver ganska väl vad som hände mellan mina comebacker: hjälpkurvornas era hade kommit och kartritaren hade börjat beskriva olika löpbarheter - i form av olika gröna nyanser och streck och med småprickar som betydde att folk med känsliga vrister borde ta en omväg. Dessutom hade det tillkommit massor med kontrollpunkter i form av stenar, branter och sänkor.
Klicka upp kartan i större storlek och studera. Området runt min 13:e kontroll vid Milronden 2003 visar upp hela spektrat av förändringar, utom möjligen det där med fler sänkor som kontrollpunkter. Jag tror att Weine m fl har med lika många sänkor som Roffe Pettersson.
Men på sina håll var det faktiskt fler detaljer med 1982 än 2003. Kolla på området nordväst om första kontrollen på H21A-banan vid KFUM:s tävling 1982. Där finns det både stenar och ett par branert (varav den ena flyter för sig själv på grund av avsaknaden av hjälpkurva) som Roffe Pettersson valde att inte ha med 20 år senare.

Orientering när den är som bäst

Premiären på Löpex Vinterserie i blev tuff. Banläggare Anders Dahlgren, Hagaby, startade oss vid Dammenlägret och drog i väg oss norrut längs Långtjärn och upp till Stensjöns västra strand, i höjd med Ymningshyttan ungefär.
Det gick bra, bara ett par småbommar inne i ringen.
De fyra första kontrollerna var gemensamma för alla tre banorna (korta, mellan och långa).
En del av distriktets duktiga juniorer hade tydligen problem i början. När jag närmade mig andra kontrollen blev jag omsprungen av Martin Regborn. Tänk, att ha haft honom bakom sig i nästan två kilometer!
Andra halvan av banan blev jobbig. Terrängen var underbar, men tung och kuperad. Och orienteringen var svår.
Carl sprang korta banan (5 km). Strongt att klara den. De var ett gäng som hjälptes åt. Men han missade tåget i början. När starten gick upptäckte han att han glömt startkortet i bilen. Så det blev nog ganska hårt tempo för att hinna ikapp de andra kortbanelöparna på väg till första.

Det här är min bana, 7,4 kilometer lång. Enligt gps:en innebar mina vägval att jag sprang 8,95 km.

Från Kartor med vägval

Den här helgen kunde man välja på att springa Vinterserien i Kilsbergen i dag eller Julserien i Arboga i morgon. Valet var inte svårt. Inget slår den här delen av Kilsbergen.
Det är ett tufft småkuperat och kolbottentätt skogsområde - ett sjuttiotal kolbottnar på kartutsnittet vi sprang på. Men även om människan satt dessa spår i skogen så har det aldrig bott någon här. Skogen har aldrig röjts för jordbruk. Här har aldrig funnits ens ett enda litet torp, i alla fall om man får tro författarna till boken Kilsbergstorp.

Intervaller i tjällossning

Kvällens intervallpass (arrangerat av mig) var inte helt perfekt. Vi körde intervaller i form av orienteringsbanor på en bit av ett tjällossningsdrabbat elljusspår. På elljusspåret behövs det väl inga pannlampor, tänkte jag.
Jag tänkte fel.
För en del skumögda oldboys var det svårt att se kodsiffrorna, och de hundra meterna, en genväg, som var utanför elljusspåret såg man ju inte handen framför sig utan en lampa.
Men mina klubbkamrater är av den mindre argsinta sorten, så det var ingen som skällde på mig.
En av Per Håstlund nynköpt ficklampa med supermånga lumen användes förresten till att lysa upp en del av den annars beckmörka genvägen.
Den där ficklampan kanske jag kan återkomma till i ett senare inlägg. Den var ljusstark som fan och kostar under tusenlappen. Med den på huvudet skulle man lätt kriga med Kalle Wahlströms och Nisse Bodins Petzl.

Ladda upp med finsk snöpulsning

I väntan på våra egna vinternattorienteringar.....

Full fart och lite, lite orientering

På senvintern snappade jag upp en enkel träning i tidningen Skogsport. Jag tror att det var Mattias Karlsson, IKHP, som tipsade om den. Det är en intervallträning med ett litet, men dock, orienteringsmoment.
Veckans torsdagsträning kör vi den övningen.
Längs en tusen meter lång slinga på elljusspåret sätter vi ut 13-14 kontroller med SI-enheter. Det blir i genomsnitt sisådär 70 meter mellan kontrollerna. De kontrollerna ingår i fem olika banor med åtta kontroller på varje bana. Fem unika banor alltså, men med en och annan kontroll som är gemensam. Alla kontroller är placerade längs samma slinga, så alla banor blir lika långa. Sedan springer man valfritt antal banor.
Klart som korvspad?
Troligen inte!
Men alla kommer att förstå när vi är på plats.
Alla kan vara med, gammal som ung. Vi joggar från Ljungstugan klockan 18. Ni som kommer för sent kan se på kartan var samlingsplatsen är.
(Varför har jag markerat alla stenar innanför Markaspåret med cerise färg? Ja, det kan man fundera på. Jag kan väl avslöja så pass mycket som att det inte har något att göra med torsdagens träning.)

Veckans pip: 12:2

Skulle det bli något piptest, eller Multi Stage Fitness Test som kanske låter lite snofsigare, den här veckan så fick det bli i dag, trots att jag körde intervaller i går. Med tanke på det är 12:2 klart godkänt.

Jag blev tillräckligt trött till slut

Det var på håret , men jag hann till träningen i friidrottshallen i kväll.
Min sons konsert med övriga blåsare i Showorkestern började klockan 19.
De spelade bra - och fort. Vår långa applåd efter finalnumret tog slut klockan 19.50.
Jag tog hand om valthornet, sa: "Bravo, hej då, vi ses snart" och halvsprang bort till bilen.
Femton minuter senare joggade jag in på friidrottsovalen, redo för tvåhundringar.
Fem set med fem tvåhundringar i varje. 20 sekunder mellan intervallerna och två minuter mellan seten. Då bildades pulsgrafen ovan.
Tanken var att köra ett stegrande tempo, att börja första set med 48-sekundersvarv och sedan köra på 46, 46, 44 och slutligen 42.
Jag följde planen i början, men fick köra lite fortare än planerat på slutet, 40-41-varv, för att bli tillräckligt trött
Sånt känns inte fel.
Jag ser redan fram emot nästa träningspass, vilket infaller på torsdag. Jag leder träningen och det blir tusingar, med orienteringsmoment, på elljusspåret.
Två dar senare är det dags för veckans träningshöjdpunkt: ultralång orientering i vresig Kilsbergsterräng. Kan knappt bärga mig. Hagaby arrangerar vid Björktjärn

Jag fick inte ihop det - så det blev TV:n

Det går inte att springa ett långpass och samtidigt laga mat. Man kan inte heller tvätta kläder eller stryka de rentvättade kläderna och springa samtidigt. Däremot kan man göra alla de där sakerna samtidigt som man tittar på TV - i alla fall växelvis.
Därför kunde jag inte hänga med på långpasset som H55plus arrangerade i dag. Däremot kunde jag se de svenska framgångsrika längdskidåkarna ta pallplatser i världscup-stafetterna i Gällivare.
Det var härligt!

Ett långpass bland sevärdheter

Det finns mycket att titta på uppe i Kilsbergen. Håstis och jag kombinerade i dag ett tvåtimmars löppass i behagligt tempo med lite natursightseing. Gps-rutten kan studeras om man klickar på kartan.
Vi sprang norrut från Ånnaboda och siktade först in oss på ett gammalt gruvhål ungefär en kilometer norr om Matsa. Sedan följde vi Göljebäcken till Göljafallet, sprang vidare förbi klapperstensfälten vid Lövbrickan och upp till Vargkitteln. Sprickdalen Trolldalen med sin jättegryta blev nästa anhalt. Sedan upp i den sagolikt vackra terrängen på berget öster om Trolldalen. Vi sprang norrut, ner i dalen igen och upp på berget på andra sidan. Det frasade i den frusna gröna mossan när vi kämpade oss upp. På ett hygge stod ett rådjur och bevakade oss. Sedan tog vi Bergslagsleden hem, förbi rastplatsen i Göljan och ruinerna av hemmanet Lövåsen.

Snabbdusch, snabbmat och snabbhandling på Coop Extra. Sedan jobbet.

I morgon blir det Ånnaboda igen, den här gången ÖLOF-konferens. Undrar om vi kommer på något mirakelmedel för hur man nyrekryterar ungdomar till orienteringssporten.

Johan kan få en guldklocka

Har du sett att Johan Runesson är en av sex kandidater till att få NA:s guldklocka. Just nu tycker 18 procent av de röstande att Johan Runesson ska få guldklockan. Tycker du att Johan är värd priset? Rösta i så fall i barometern.

Dagens långpass uppe i bergen var förresten en fin upplevelse. Två timmar var vi ute, Håstis och jag. Gps-rutten på karta kommer sent i kväll, förmodligen framåt 23-tiden.

Tusingarna har varit för korta

Det är ganska många år sedan nu, som jag med cykeldator mätte upp tusen meter runt Stora Holmen. Jag har då och då återkommit dit och sprungit tusenmetersintervaller. Det är i alla fall vad jag trott att jag har gjort.
I dag var det dags igen och enligt 305:an har jag i alla år sprungit 980-metersintervaller. I dag fick jag nämligen springa 20 meter förbi den knotiga eken, som jag alltid har använt som målträd, innan gps:en informerade mig om att jag sprungit tusen meter.
Min tusenmetersbana ses här intill i form av ett pulsspår från intervall 3 i förmiddagens pass. Klicka på bilden så blir den större.
Jag jobbar alltså kväll i dag. Så ock i morgon förresten. Håstis är också ledig och förslår ett distanspass i vintersoliga Kilsbergen. Onekligen lockande. Vi får se. Om det blir så kommer gps-rutten förhoppningsvis upp innan jag börjar jobba i morgon.

Ord som andra inte begriper

Inom de flesta yrken använder man en masssa ord om de utanför yrkesgruppen inte begriper. Vi journalister pratar exempelvis med varandra om "löp", "horungar", "pratminus", "dårrader", "mellisar" mm. Inom idrotter är det samma sak, kanske speciellt inom orienteringen. Kolmardencats har börjat lista konstiga (för ickeorienterarna alltså) ord. Hjälp dom att fylla på med felra ord!

Tusingarna blev längre och längre

Jaha, då har jag gjort veckans troligen enda träningspass tillsammans med andra. På torsdag jobbar jag kväll och på söndag hinner jag nog inte vara med innan jag börjar jobba klockan halv två på eftermiddagen.
Nåja, dagens pass var å andra sidan bra, mycket bra. Fem tusenmetersintervaller med omstart efter sju minuter, rejäl vila alltså, ungefär tre minuter eftersom jag springer tusingar på knappt fyra minuter.
Men jag ökade dosen till 1 100 meter på tredje och fjärde intervallen, vilket även gjorde vilan 20-25 sekunder kortare. Sista intervallen ökades till 1 200 meter.
Sju almbyiter var på plats: jag, Hull, H55plus, Håkan, Per, Micke Åhlund och Fredrik Campbell
För Fredrik var det vinterns träningsdebut. En lättränad kille, Fredrik, han flåsade mig i nacken hela tiden.

På torsdag ska de andra springa Nattsprintercupen, en klubbtävling som jag missat tre gånger av tre möjliga. Otur! Men Carl har tänkt sig att vara med. Han får försvara familjens färger.

Grabbarna i snögloppet

Leif Eriksson skickade mig i dag en bild från ungdomsträningen i går. Den visar några tappra grabbar på startlinjen för OL-skytte-sprinten. Från höger i bild: Joel Vidfelt, Lindebygden, Filip Eriksson, Hagaby, Fredrik Regborn, Hagaby, Carl Carlsvärd, Almby, Ludvig Nilsson, KFUM, Erik Lindgren, KFUM och Johan Wästberg, Milan. Någonstans i skydd för snön och blåsten väntar de övriga startande killarna - Jonas Lindahl, Milan, Johannes Uhr, Milan, Martin Vidfeldt,Lindebygden, Olle Lindgren, KFUM, och Markus Jansson, Garphyttan.

Veckans pip: 12:3

Dagsformen var tydligen inte riktigt på topp, men jag klarade i alla fall skamgränsen och kom upp till nivå tolv.
Målet ligger fast: nivå 13 på piptestet före årsskiftet.

Snön föll över OL-skyttarna

20-25 unga orienterare från Almby IK (Carl och Hanna), Hagaby, KFUM Örebro, Lindebygden, Garphyttan och OK Milan fick sig en bra träningsdag vid Digerberget. Ett hyfsat långt linjeorienteringspass på förmiddagen och en orienteringsskyttesprint på eftermiddagen. Lagom till orienteringsskyttet började det snöa!

Kul, det där med skyttemomentet. Leif Eriksson i OK Milan hade lånat in två luftgevär. Ungdomarna fick skjuta mot vattenballonger och springa straffrunda om de missade.

Dagen var den första av fyra - en per månad - distriktsgemensamma träningsdagar iunder vintern. Ett bra initiativ. Speciellt ungdomarna i de små klubbarna behöver träffas och träna i större grupper än vad som blir fallet på klubbträningarna.

Jag var ute och joggade längs linjen jag också. Det blev tvärstopp på ett ställe. Jag plockade ryggfickan och kartfodralet fulla med trattkantareller. Tvingades lämna stora kantarellmattor orörda.

Ordförande i högform

Det var 85-årsfest för klubben på lördagskvällen. Det var kul. Vår nye ordförande Hans Göran Högquist spelade en central roll som revymakare. Han och hans fru Gull-Britt hade lagt ner ett jättejobb på en kul tävling med mycket musik under middagen. De hade stor hjälp av familjen Saikoff.
Vårt bord höll på att vinna tävlingen. Vi föll på en utslagsfråga. Jag representerade vårt lag och KG Wahlström representerade motståndarna. Han var för snabb för mig. Det ska aldrig hända igen!

60 medlemmar hade anmält sig till festen. Det var en ganska klen siffra. Fler hade säkert kommit om inbjudan kommit tidigare och tydligare, men deltagarantalet är nog tyvärr också ett utslag av att klubben befinner sig i en utförsbacke. Vi har få ungdomar och få medlemmar i "tävlingsålder".
Vi får se vad vi kan göra åt den saken de närmaste åren - så att vi, när det är dags för jubileumsfest igen om fem år, är betydligt fler som kalasar.

Tom blick och ärtsoppa

Det finns tillfällen då man gjort sig förtjänt av att få stupa i säng. I dag, vid halv tre-snåret på eftermiddagen, var ett sånt tillfälle. Jag var så trött, så trött - och sov i två timmar.
Träningstävlingen - vi orienterare har denna egendomliga benämning på en del evenemang och det är värt en egen liten analys så jag får be om att få återkomma i ämnet - i dag var av det hårdare slaget. Arboga OK arrangerade "Fakiren" och jag sprang mellanbanan på 11,7 kilometer. 305:an avslöjade emellertid att det med mina vägval blev 14,2 kilometers löpning. Jag höll på i 91 minuter.
Med tom blick och med energisparande långsamma rörelser försökte jag efteråt ersätta de ungefär 1 000 kalorier jag förbrukat, genom att sleva i mig ärtsoppa. Det gick väl så där.
Jag var totalt asocial i bilen hem. Orkade inte prata. Förlåt Thomas och Malin!
Här intill kan du se banan. Den är i två delar.
Efterson jag glömde trycka igång klockan vid starten kommer du in i loppet efter ungefär 2,5 kilometers löpning.

Det blev inga pip

Planeringen höll inte. Det blev inte tid för ett piptest i dag. Nåja, kanske lika bra det.
Jag har skaffat mig en start till Arbogas ultralånga i morgon. Banan är tolv kilometer.
"Det är väldigt blött skogen" informerade Lars-Åke Andersson när jag ringde och anmälde mig i kväll.
Det ska bli kul. Jag hoppas att det är många som är med. Från oss är det Malin Wiklund, Thomas Johansson och jag.
Jag ska försöka hinna få ut kartan med gps-rutt här på bloggen innan vi åker till Almby-festen i morgon kväll. Håll utkik!

Ostark av webbprojekt

I dag har jag varit i Västerås hela dagen och kvällen. Vi släckte ner projektet ProPo.se med vilket företaget tar steget över till en ny webbplattform - Polopoly.
En sådan dag blir man inte vältränad av. Mycket prat och sedan god mat och ett par glas vin.
I morgon - eller snarare i dag, minutvisaren tickade nyss förbi midnatt - tar jag med mig träningskläder till jobbet. Det måste ju bli ett pip-test även denna vecka.
Jämfört med H55plus har min vecka varit väldigt avkopplande, men jag siktar ändå på att ta mig upp till nivå tolv.

Intervaller i doserade kurvor

Tillbaka i friidrottshallen igen. Härligt att bli utpumpad.
Ssongens premiärpass på tvåhundrametersovalen i Nasta var en intervalltrappa där vi startade med 200 meter och ökade på med 200 varje gång tills vi kom till 1000. Sedan gick vi ner i trappan igen. Alltså: 200, 400, 600, 800, 1000, 800, 600, 400, 200.
Man blir alltid lika lurad av denna lömska träningsform. Det gick lätt, fint, snabbt och med lätta steg fram till halvvägs in i det första 800-metersloppet. Då slog pulsen drygt 180. De fem sista intervallerna fick jag kämpa, kämpa, kämpa.
Underbart att gå in i duschen efter ett sånt pass.

Nu blir det nog lugnt på träningsfronten ända fram till lördag, då jag hoppas kunna vara med på ultralånga "Fakiren" i Arboga.

Nej, förresten, ett piptest kan det nog bli också, på fredag lunch i så fall.

Ett åtråvärt distanspass på stig är i sikte en och en halv vecka bort. H55plus har snappat upp den kenyanska modellen. Så nu får vi väl lämna den jämna långpasslunken och få lite fartvariation. Det kenyanska långpasset innebär nämligen att man börjar mycket lugnt och sedan ökar farten successivt tills det går riktigt fort. Jag har skissat på ett kilometertidsschema enligt följande på en 15-kilometersbana: 6:30, 6:20, 6:10, 6:00, 5:50, 5:40, 5:30, 5:20, 5:10, 5:00, 4:50, 4:40, 4:30, 6:30, 6:30. Det där blir ungefär 85 minuter.
Värt att prova.

Orientering - en materialsport

Vi är några stycken i klubben som gillar att shoppa.
Kalle är nog värst. Han har tagit ledningen i årets investeringsliga. Jag har inte den kompletta men vet att han har köpt Garmins senaste gps-klocka, snabb SI-pinne och minst ett par skor i år.
Och i dag nåddes jag av ryktet att Kalle i helgen slog till och köpte en Petzl-pannlampa.
Det gäller att vara väl förberedd inför orienteringens vintersäsongen.

Bedövad där nere

Spöregn och kyligt. Nej, i kväll var jag för bekväm för orientering eller ett löppass. Så jag gjorde något för mig ovanligt: satte mig och trampade på en motionscykel. Det kallas visst för spinning.
Det är ingen höjdare att sitta inne och cykla, men det är säkert bra träning. Jag trampade lugnt på 120-puls i tio minuter innan jag drog igång ett intervallpass. Jag vred på lite mer belastning och körde hårt i tre och en halv minut, lättade sedan belastningen och trampade lugnt i en och en halv minut till pulsen var nere runt 120 igen. Jag orkade med sex upprepningar - och blev till slut i stort sett bedövad i underlivet. När bedövningen släppte kändes ömheten i sittben och ljumskar. Ska jag fortsätta med den här sortens träning måste jag nog investera i ett par sådana där blöjbyxor som cyklisterna har.

Vad andra gjort i dag:
Ett dussin almbyiter var i Mjölby och sprang Novembersprinten. Det blev ingen framskjuten placering, men det var ju inte väntat. Jag tror nog att våra tappra orienterare var i stort nöjda med sina prestationer. OK Tisaren vann (som vanligt), i år före LOK och SNO.

Jag väntar in nyheterna

Observanta blogginläggläsare kunde notera att Orienteraren Mats för närvarande inte äger några renodlade orienteringsskor! Jag väntar in utvecklingen. Till våren ska Icebugs nytvecklade skor för orietnering komma och Inov-8 lär man se mer av i Sverige från och med nästa år. Vi får se vad det blir för nytillskott i skohyllan framåt senvintern.

Nytillskott i skohyllan

Jag var hos Löpex på lunchen, för att köpa ett par orienteringsskor till Carl. Gick därifrån med ett par nya skor till mig också - ett par röda, fina och jättelätta. De blir mina nya inne-skor till vinterns träningspass i friidrottshallen. Nytillskottet heter Saucony Type A, en modell från förra året.
I skohyllan just nu: Icebug Pytho, Saucony Triumph 4, New Balance 840 och Saucony Type A.

Harar, rådjur och en massa lumen

Det blev tillfälle till en timmes joggning i kväll, tillsammans med ett halvdussin andra i röd-vit-svarta träningsoveraller.
Början på Pisk-slingan gick över Gustavsviks golfbana. Det var hedkänsla över löpningen i det flacka öppna landskapet. Jag stängde av mitt lyse för Håstis omåttligt många vita lumen (han har norra Europas starkaste pannlampa) lyste så det räckte åt oss alla. Rådjur och harar sprang åt alla håll och lämnade plats för vår lilla klunga.
Det var mysigt.
Färden gick vidare uppför förkastningsbranten och in i Sörbyskogen. Vi visste var vi var nästan hela tiden - utom när vi tappade riktningen över ett gammalt hygge. H55plus-kompassen räddade oss den gången.

Veckans pip: 12:8

Efter ett par veckors uppehåll var det på lunchen dags för pip-test. Pers med åtta sträckor på nivå 12. Det trodde jag inte på förhand att jag skulle klara av. Slutade på puls 184. I kväll kanske det blir Pisk (pannlampa i skog) i Markaskogen. Men bara kanske. Karin och jag ska snacka om vinterns och vårens ungdomsverksamhet.

Tack för besöken!

50 besökare gjorde 149 besök på den här bloggen den gångna veckan.
Tack för det och välkomna tillbaka!
De flesta besöken, 87 stycken, är från Örebro.
18 besök är gjorda av göteborgare, 13 av karlskogingar och 11 av Karlstadbor.
I övrigt är en lång rad städer representerade med ett eller några besök: Stockholm, Jönköping, Mjölby (pappa?), Gällivare, Visby, Södertälje, Norrköping, Sollentuna, Solna, Kumla, Söderhamn, Bollnäs, Ulricehamn och Karlskrona. Även några finska besök - från Jakobstad, Vaasa och Kauniainen - har registrerats.

Snyggast: Angelniemen Ankkuri

Angelniemen Ankkuri vann min lilla omröstning om läckraste/vackraste/snyggaste klubbnamnet. Nu var det ju inte så där jättemånga som röstade - 14 röster avgavs - men ändå! AA fick 5 röster. Själv hoppades jag nog att Rajamäen Rykmentti, med sin rytmiska daktyl, skulle vinna.
Mats Eriksson i Hagaby tyckte att jag borde ha haft med Ikaalisten Nouseva-Voima i omröstningen - och det skulle jag nog ha haft, om jag vetat att NV stod för Nouseva-Voima.
Jag glömde desutom totalt bort Minna Kauppis klubb Asikkalan Raikas.
Resultat
Angelniemen Ankkuri, 5 röster
Rajamäen Rykmentti, 4 röster
Vehkalahden Veikot, 3 röster
Vaajakosken Tere, 2 röster

Ytterligare en dag med snöpulsning

Ännu en vinterdag i Ånnaboda, i dag med rally-orientering i terrängen väster om Ånnabodasjön.
Det är en härlig samling entusiaster på kursen. Folk har åkt hit från bland annat Stockholm, Göteborg, Sundsvall, Linköping och Gotland för att lära sig konsten att lära ut orientering.
(På bilden ser man en del av de 25 på kursen.)

Räv, poker och en decimeter snö

Jag befinner mig mitt i vintern, en halvmil från hösten.

Vintern är i Ånnaboda med en knapp decimeter snö och några minusgrader. Nedanför backen, i Garphyttan, är det barmark.

Här har jag i dag sysslat med rävorientering, pokerorientering, ryggorientering, golforientering och hängorientering.

Meningen är att jag ska bli en rackarns bra ungdomsledare.

Nu gäller det bara att skaffa lite ungdomar att leda.

(Bilden är från pulkabacken här i Ånnaboda)

Det här är en Bakercysta

Glömde länka till info om Bakercysta. Den kommer här.
Läsningen kan ju få en fundera en aning.
"Orsaker: broskförslitning, menisk- eller korsbandsskada, inflammatorisk systemsjukdom som t ex kronisk ledgångsreumatism. Barn i förskoleåldern kan ha Bakercysta utan att någon av dessa sjukdomar föreligger."
Läkaren gick igenom knäet och märkte inga konstigheter när det gäller menisk eller korsband. I förskoleåldern är jag inte längre.
Återstår alltså broskförslitning eller ledgångsreumatism.

I natt ska det komma snö. I morgon är det koncerndag i Västerås. Efter det bär det av till Ånnaboda för ungdomsledarutbildning. Det ska bli kul. Kanske dessutom blir väldigt vackert om det har kommit snö. Backert väder på lördag.

Det gör ont när cystor brister

Etiketten "skador" finns redan i den här bloggen. Jag nämnde ju i ett tidigt inlägg min Hallux valgus. Nu är det dags för nästa defekt: Bakercystan.
Helt plötsligt när jag satt på jobbet vid sjutiden i morse började det värka nåt så infernaliskt i högra underbenen, från knävecket och nedåt; i vaderna, vristen och foten.
Gubben har åkt på en propp i benet, for det genom huvudet. Sen fixade jag fram en Ipren.
Men jag slog även en signal till Läkargruppen och fick en tid klockan 13.
Smärtan försvann under förmiddagen, som vanligt alltså, när man söker läkare: symptomen försvinner.
Men smärtan kom tillbaka lagom till läkarbesöket, vilket gjorde det lite lättare att förklara för optopedläkaren Håkan Alnehill hur det kändes.
Troligen ingen ventrombos, var hans utlåtande, snarare en sprucken Bakercysta.
Och det låter ju onekligen sannolikt. Jag får ju då och då en svullnad i knävecket, en grej som jag inte vetat vad det är, men som stämmer in perfekt på en Bakercysta. Hittills har ledvätskan försvunnit av sig självt (tagits upp av knäet på något sätt, antar jag) men den här gången sprack hela skiten och vätskan rann ner i vaden och foten.
- Då kan det irritera, sa doktorn.
Jovars.
Så jag har lagt mig i horisontalläge. Då känns det inte ett skit. En tablett Voltaren T då och då de närmaste dagarna kommer nog också att sitta fint. Däremot ingen träning.

Jobbig jogging sedd från ovan

Jag tränade i går. Det blev inget skrivet om det då. Lika bra det förresten, för det fanns inte så mycket att berätta. Jag sprang 15-slingan i Karlslund på förmiddagen, innan jag började jobba. Det var förresten jobbigt, trots måttlig fart. Kroppen fungerar inte till belåtenhet.
Men om man ser träningspasset litegrann från ovan platsar det nog på bloggen. Det är ju fler än jag som är näst intill sjukligt intresserade av kartor och flygfoton.
De flesta som tränar distanslöpning eller orientering i Örebro har säkert sprungit det långa spåret i Karlslund. Jag har alltid räknat det som 14,8 kilometer, men 305:an menade i går att det bara är 14,65.
För de som inte känner till det så går spåret längs Karlslundsåsen från motionscentralen ungefär sju kilometer norrut. Spåret vänder ungefär i höjd med Ekers kyrka. Den norra delen snirklar sig stigen mellan infiltrationsdammarna för det kommunala vattnet.
"Det är ett ganska roligt spår, särskilt att åka skidor", tyckte en gubbe som jag träffade i motionscentralens bastu efter träningspasset.
Han var gammal. kte skidor på den tiden det fanns snö i tillräcklig mängd för att göra 15 kilometer långt skidspår på Närkeslätten.
Det var ett gäng gubbar där i omklädningsrummet - som mest sju-åtta stycken samtidigt medan jag var där. Alla verkade känna varandra. Stammisar. De fikade i "Sportkaféet" efteråt. Motionscentralen verkar vara en trevlig samlingspunkt för "daglediga".

Klicka på bilden för flygfoto med spår och hjärtaktivitet.

Vem ska stanna, vem ska gå?

När de flesta världsstjärnorna var och sprang öppna ungerska mästerskapen som en förberedelse för nästa års VM gjorde de finländska lagen processen kort med de svenska i Smålandskavlens herrklass i helgen.
Det finns visserligen många utländska landslagsorienterare även i finska klubbar, men de klarade sig bra med sina inhemska löpare nere i mörkaste Småland. Vaajakosken Tere, som är kemiskt ren från utlänningar och vars främste finne, Pasi Ikonen, valde Hestra framför Ungern (!) lyckades naturligtvis bäst och vann.

Nåja, nu är Smålandskavlen genomförd och därmed är säsongen slut. Nu är det dags att vända Internetblicken mot klubbytesrapporteringen - så att man kan spela på rätt klubb när det är dags för tiomila i vår.
Det är nu i november och december värvningsverksamheten är som intensivast.
För ganska precis ett år sedan kunde man läsa på Alternativet att schweiziske landslagsmannen Daniel Hubmann skulle lämna Turun Suunnistajat och gå till Kristiansand i Norge och att hans landslagskompis Baptiste Rollier också skulle byta till Kristiansand - från Vehkalahden Veikot.
Hubmann blev årets bäste manlige orienterare och Baptiste Rollier var inte så långt efter. De började säsongen strålande genom att med sitt Kristiansand snuva Halden på Tiomilasegern.

Så nu ska vi se hur det rörs om i värvningsgrytan inför nästa säsong. Blir den tredje bästa schweizaren, Mattias Merz, kvar i finska Rajamäen Rykmentti när hans landsmän har lämnat landet? Hur länge ska världens numera näst bäste manlige orienterare, Thierry Gueorgiou, springa i världens snyggaste klubbdräkt, Kalevan Rastis? Är det dags för IFK Mora att ta ett kliv till. Bäste tjecken Michal Smola har blivit dalmas. Nåt mer på gång?

Vem ska stanna, vem ska gå?

Välkommen till min undersökning

Jag har bloggat i en dryg månad men har ingen aning om det är tre eller trettio som läser det jag skriver om orientering på den här bloggen. Därför gör vi en liten test. Svara på min lilla undersökning här till höger. Svara bara en gång under den närmaste veckan!

KFUM + Garphyttan = silvermedalj

Christer Garpenlund och Erik Lindgren, KFUM Örebro. Eric Jansson och Marcus Jansson, Garphyttan IF. Den kvartetten kom tvåa i Smålandskavlens H16-klass. Imponerande sprunget!
Kul att de gick ihop och gjorde ett gemensamt lag. Det finns ju två sätt för de här grabbarna att springa en sån här kavel: göra kombinationslag eller byta klubb. Var dagens samarbete ett steg mot det senare?

Tisarens seniorlag (med två juniorer) kom på 13:e plats. Inte så illa, även om jag trodde det skulle gå ännu bättre. Hagaby, med tre juniorer och en pojkklassare i laget, kom 37:a. Kanonbra! Tisarens unga damlag (bara juniorer) stämplade tyvärr fel.

För Friborg gick det åt helvete.

Pulsen steg i Blänkarbacken

I dag vankades skönt långsamt löppass tillsammans med H55plus, Kalle och Håstis. Jag lösgjorde mig från datorn och Smålandskavlen vid tiotiden och åkte till Ljungstugan.
Vi sprang österut genom Markaskogen och kom in på Hjälmarsbergskartan från söder efter 3,5 kilometers löpning.
Vi sprang på stigar och väg i behagligt springa och snacka-tempo. Det var egentligen bara i Blänkarbacken vi blev tysta.
När vi lämnade kartan hade vi sprungit 10,5 kilometer och det var två kilometer kvar hem till Ljungstugan.

Hjärtats takt kan följas på kartan.

Vem är vackrast i Finland?

Det är sovuppehåll i Smålandskavlen. Nattsträckorna är avklarade. I morgon bitti börjar dagsträckorna med jaktstart.
Hällen leder herrklassen efter kanonlopp (igen!) av Peter Öberg. Tvåa ligger Kalevan Rasti och trea Vaajakosken Tere.
De finska klubbnamnen är som poesi.
Här är min topp fem-lista i vackra finska klubbnamn.

1. Vehkalahden Veikot
2. Angelniemen Ankkuri
3. Rajamäen Rykmentti
4. Vaajakosken Tere
5. Kalevan Rasti

Bubblare: Tampereen Pyrintö, Helsingin Suunnistajat, Rasti-Kurikka.

Synpunkter på det?

OK Tisaren ligger 28:a, för långt efter för att mitt tips om en tredjeplats ska kunna slå in.
Hagaby ligger 38:a. Mycket bra! En av nattlöparna, Love Sintring, är bara 16 år gammal.
Nu får vi dra klockan tillbaka en timme, gå och lägga oss, gå upp morgon bitti och lyssna på Smålandskavlen ett par sträckor och sedan ge oss ut och jogga.
"10 30 springer vi distans från Ljungstugan. Sannolikt ut mot Mark och en sväng på Hjälmarsbergskartan", skriver H55plus.
De som inte vet hur Hjälmarsbergskartan ser ut får veta det i morgon. Karta med gps-rutt lär ligga på den här bloggen i morgon eftermiddag.

Kartkastaren

I dag kastade jag hundratals kartor. Jag slet ut dem ur sina plastfickor, och la dom i en stor hög, som senare transporterades till pappersinsamlingen.
Jag hoppas att tränare och tävlingsbanläggare, som under årens lopp lagt ner åtskilliga timmar på att rita banor på kartorna, har överseende med att jag, utan pardon, kastade bort dem.
"Det vi inte kommer att använda mera, det ska bort", var Thomas och min utgångspunkt när vi röjde i förrådet under klubbens årliga arbetsdag i Ljungstugan.
Så inom loppet av några timmar försvann inte bara snabbt påkomna linjeorienteringar utan även ambitiöst upplagda korridor-ol-träningar och finkompassövningar från förra seklet. Nu finns det plats i hyllorna för kartor med nya övningar - kartor som kommer at samla damm de närmaste fem åren.
I morgon ska det bli busväder med det hindrar oss väl inte från ett lugnt distanspass?

Varför aldrig övre halvan?

Jag var nyss ute i vida världen och virtuellsprang lite orientering. Jag gör det ibland - har köpt programmet. Dom var jävligt bra därute i kväll, mycket bättre än i H45 i verkliga världen.
Jag sprang två lopp: 138:e plats av 175 löpare i det ena, och 144:e av 200 i det andra. Det var ungefär min vanliga kapacitet, kanske till och med lite bättre än vanligt.
Hur kan dom vara så snabba? Det har säkert med ungdomlig finmotorik att göra, men inte bara det. De flesta som spelar är kids 15-25 år gamla. 49-åringar är långsammare såväl i datorskog som vanlig skog. Bara att inse

Tisaren topp tre

Med två förstalagsdebutanter i laget kommer OK Tisaren i helgen att knipa en pallplats i Sveriges stora orienteringsfinal.
Kom ihåg var ni läste den profetian!
Smålandskavlen är det som kommer sist på året. Smålandskavlen är svinkyla. Smålandskavlen är stor idrott. Smålandskavlen är i helgen.
Hagaby GoIF har ett lag med i herrkaveln. OK Tisaren likaså.
Hagabys unga grabbar Filip Dahlgren, Love Sintring, Johan Persson, Olof Dahlgren och Viktor Larsson kommer att prestera bra och komma bland de 50 bästa.
Tisaren kommer att blanda sig i toppstriden.
Tre av Tisaren-löparna som var med och knep en sjätteplats i fjol är inte med i år:
Tomas "han som aldrig verkar bli för gammal" Hallmén är sjuk. Sergej Detkov är skadad. Och Henrik Jansson har bytt klubb.
Trots det kommer OK Tisaren att vara med och slåss i den absoluta toppen.
De två nattsträckorna springs av Johan Aronsson, som efter skador verkar vara tillbaka i bra form, och Johan Runesson, världens bästa junior.
Förstaårssenioren Daniel Attås kommer att ha häng på täten när han springer ut på den första dagsträckan på söndag morgon.
Fjärde sträckan sträcka springs av Matt Speake. Han skulle inte springa i förstalaget om han inte var i form.
Och på sista sträckan kommer Tisarens allra bästa, årets Europamästare i långdistans och tvåan i O-ringens world cup-klass, Dimitry Tsvetkov.
Hoppas nu bara att arrangörerna låter oss följa tävlingen via internet, både med onlineresultat och speakerljud.

Jag var så avundsjuk!

De flåsade ordentlig, de åtta tappra som körde låååånga intervaller på Markaspåret i kväll. Och jag stod där med mina glada och avundsjuka tillrop.
Men snart är jag med i matchen igen. H55plus har utlovat fellrunningskoanpassat distanspass på söndag. Det blir en perfekt omstart.

Tji torsdagsträning

Torsdag och ingen träning - känns konstigt!
Men jag ska ut och andas lite frisk luft i kväll, som en förberedelse för morgondagens comeback på jobbet. Den friska luften blir väl lämplig att ta genom att se hur Carl och övriga sliter med "Kalles parintervaller". Kalle torde i det här sammanhanget vara KG Wahlström. Vad hans parintervaller går ut på har jag ingen aning om, men jag antar att det är något plågsamt. Och jag vet att övningen ska genomföras på Markaspåret. H55plus har fått ansvaret att sköta träningen.

Sjuk

Jaha, då var det kört. Det händer sällan, men nu har jag faktiskt feber och känner att jag måste stanna hemma från jobbet. Jag har sämsta arbetspasset ur ringa och sjukskriva sig-synvinkeln: Kvällsredaktör. Nu får Mattisson trolla med knäna.

Trött och stel

Tur att jag jobbar kväll i dag. Jag gick upp när Carl gick upp i morse, men jag struntade i frukosten och gick och la mig igen. Somnade och sov till halv elva. Värsta tonåringen!
Helgen tog tydligen hårt på mig. Eller också är jag inte riktigt kurant.
De nästan nio kilometerna i terräng med mycket sten i botten känns i ryggen. Jag valde ju bort det där med ordentlig stretchning i går. Att jag aldrig lär mig! Jag har legat lite nu och stretchat sätesmuskeln, så lite bättre känns det.
Men frågan är om det inte krävs att jag lägger en slant på massage snart igen.

Daladubbel i kanonväder

Det går inte att komma ifrån: Orientering är mest njutbar om det är fint väder. Lägg där till bra arrangemang och trevlig terräng så blir det succé.
Så blev årets Daladubbeln, Sveriges största renodlade ungdomstävling i orientering.
Karlsbyheden hade i år förlagt tävlingscentrum till Staberg, öster om Falun.
Karin W och jag var med som Almby-ledare.
Carl sprang ihop med en kille från Stora Tuna. De var nöjda.
Deras ultralångbana på 7,2 kilometer är här intill.
Gpsrutten är dock min. Jag sprang en öppen 9 på 7,7 km under tiden grabbarna var ute. Kartan har jag slarvat bort men det går att utläsa av Carls karta hur min bana såg ut. Vi hade flera kontroller gemensamma, sen har jag lagt till resten av kontrollerna i min bana med blåa ringar.
Det gick ganska bra.

Skrytligan är också pisstråkigt

Varning! Det här inlägget har inget med orientering eller skogspromenader att göra.
Men jag måste bara visa upp ytterligare ett exempel på att det inte går något bra för mig just nu (se även tidigare inlägg om torsdagens nattorientering).
Tabellen här intill visar slutställningen i den senaste säsongen av Skrytligan, division 2. Det är en lokal frågesportturnering (jobbet) som utgår från vetgirig.nu.
Jag sumpade avancemang till högsta divisionen genom en dålig insats i sista omgången. Det bar sig inte bättre än att jag även missade kvalplatsen - med tre ynka sekunder.
Vad har jag gjort för ont?

Nattorientering är pisstråkigt

Jag tar tillbaka vad jag skrev i eftermiddags. Nattorientering är inte alls den roligaste formen av orientering. Helt fel! Nattorientering är nog faktiskt bland det tråkigaste som finns.
Jag slösade i kväll bort flera timmar på att åka till Ånnaboda och springa Hagabys öppna KM. Nja, helt bortkastat var det kanske inte för Carl var med och han tyckte ju det var ganska lattjo. Men för egen del försvann glädjen redan efter åtta minuters löpning. Då "tappade jag kontakten med kartan", vilket är ett konstigt uttryck som man använder för att förklara att man för ett ögonblick inte vet exakt var man är. För min del blev ögonblicket ungefär fyra minuter långt.
Efter det sprang jag mest och irriterade mig på att ögonen rann, glasögonen immade igen, lyset var svagt och pannlampshuvudställningen satt knappt fast på huvudet.
På väg till femte kontrollen sprang jag rakt igenom ett fält av trattkantareller med hattar stora som kaffekoppsfat. 30 sekunder senare tappade jag den där jävla kontakten igen - och irrade följdaktligen runt ett okänt antal minuter (har inte brytt mig om att kolla hur många).
Så var det kvällen definitivt förstörd.
Man kanske skulle spä på klagandet med att konstatera:

• att jag inte hittade bilnyckeln utan fick ta reserven när vi skulle åka upp till bergen.
• att jag glömde ta med mig gps/puls-klockan - annars hade ni fått se på några komiska gpsruttkrumelurer här intill.
• att jag har tappat en dubb till i mina Pytho-dojor.
  

Men duschen var skön - dock fick jag inte med mig duschkrämen hem.

Veckans pip: 12:4

Samma rubrik som för en vecka sedan. Men den här gången hade jag faktiskt lite krafter kvar. Skulle nog ha orkat 2-3 sträckor till, för pulsen kom inte upp i mer än 176. Förra veckan maxade jag ju mer än 180.
I kväll blir det förhoppningsvis nattorientering i Ånnaboda. Stefan Wedin åker med Carl och mig dit.
Nattorientering är numera det roligaste som finns i den här branschen. Det tyckte jag inte när jag var ung. Då var det bara läskigt. Men det där med att vara rädd för mörkret hade ändå sina ljusa(!) sidor. När jag var 15 år gjorde jag mitt livs lopp när jag kom tvåa på nattsträckan på Smålandskavlen. Av ren rädsla sprang jag fortare och rakare än någonsin

Årets sista svamppromenad

Strålande sol och ledig från jobbet. Jag gav mig ut i svampskogen. Det var förmodligen sista tillfället. Nästa helg är det Daladubbeln och det är inga lediga vardagar i sikte.
Jag valde att promenera i samma stråk som senast jag var ute och njöt i mossan. Älgjägarna, tänkte jag, håller sig nog en bit längre bort från stan.
Jag hörde inte ett enda skott men stötte på ett kilo trattkantareller.
En timmes skogsvistelse = en timme svamprensning på solgassig balkong = fyra liter rensade trattkantareller = åtta dl förvällda trattkantereller = ingredienser till en god middag i sinom tid.

Äldre, latare och tyngre

Usch, vad det var jobbigt att springa 1 500 på bana i kväll. Och ändå gick det inte särskilt fort. Jag var 17 (sjutton) sekunder långsammare än förra hösten.
Det finns flera möjliga orsaker:

• Man blir sämre med åren! Visst, men inte drygt elva sekunder per kilometer, hoppas jag.
• Sämre tränad? Nej, inte en chans. En koll i träningsdagböcker säger att jag tränat mera i år jämför med 2007. Antalet träningstillfällen januari-september ökade från 93 till 116. Antalet timmar träning ökade från 80 till 95.
• Sjuk? Nej, lite hostig kanske. (Typiskt manligt att påtala den skavanken.)
  
• Omotiverad? H55plus flåsade mig i nacken de första 300 meterna, men efter det kände jag mig ensam. Kan ha bidragit mentalt.
• Dålig dagsform? Vi får hoppas på det. Jag körde ju ett hårt grusvägspass i söndags och ett skogspass, dock ganska lugnt), i går. Tillsammans borde väl de passen sitta i benen, eller hur?
• Lat? Ja, förmågan att plåga sig har kanske minskat de senaste åren.
• Vikten? Visst var det väl i oktober-december jag gick upp i vikt, från 66 till 70.

Analys: Jag är bättre tränad och är frisk MEN är äldre, latare och tyngre än för ett år sedan. (Kul utveckling.) Dessutom hade jag ingen hare/jägare och hade tränat hårt för nära inpå banloppet.

I morgon är det jobb igen. På lunchen blir det troligen piptest. Jag lovar att försöka plåga mig upp till nivå 12.

Jesus, jag sprang på vattnet

Jag och 305:an mätte min Rävgångenrunda i förmiddags. Den visade sig vara 10,45 kilometer. Gps-rutten kvalificerar sig för en publicering på bloggen, tycker jag. I alla fall om man lägger den på den topografiska kartan från 1984. Jag kunde springa där jag gjorde tack vare Örebros kommunbiolog Mats Rosenberg, som är hjärnan bakom arbetet med att göra Hjälmaren tillgänglig för friluftsliv.

Dags för farlig träningsperiod

Sjudagarsarbetsveckan är över. Två dagar ledigt nu. Härligt. Så i morgon tvättar jag mattor! Självklart val en ledig dag!
Men det ska nog bli lite tid över till min nördverksamhet också. Om jag vågar mig ut i skogen. Älgjakten börjar ju i morgon och älgjägarna brukar ju inte dra sig för att jaga ens i de stadsnära skogarna.
Förra hösten gav jag mig en dag ut i Karlslundsskogen och sprang. Plötsligt stötte jag på män med älgstudsare över axeln och hundar springande kring fötterna (kopplade - bra gjort). Jag hade inte en tanke på att det jagas älg så nära stan, men det gör det tydligen.
Det får väl bli en en tur innanför ett elljusspår någonstans i morgon - för säkerhets skull.

Det spritter i benen

Två dagar utan träning. Nu är jag otålig att få komma ut och röra på mig. För att få tid till det under söndagsförmiddagen så måste jag nog göra det lätt för mig: jag får sätta på mig mina 840 och springa min Rävgångenrunda. Jag har mätt upp den ungefärligt på karta till 10,3 km. Nu ska vi se hur lång 305:an säger att den är.
Nästa veckans träningar (hoppas jag):
Måndag: en tur i en skog där de inte jagar älg.
Tisdag: Ban-KM, 1 500 meter vid universitetet.
Onsdag: Pip-test på lunchen.
Torsdag: Nattorienteringsbana 5,5 km i Ånnaboda.
Söndag: Kanske en öppen bana när ungarna är ute på Daladubbelns långdistans.

Grattis Tisaren och Hagaby

Örebro läns två största klubbar lyckades fantastiskt bra i 25-manna, mycket bättre än jag hade tippat.
Jag trodde att Tisaren skulle blir 14:e och Hagaby 18:e.
Tisaren slog till och blev 6:a efter stabila insatser under hela stafetten och några fantastiska lopp. Bröderna Aronsson insatser på 23:e (Jonathan) och 25:e (Johan) sticker ut lite extra
Hagaby gjorde sitt bästa 25-manna på en herrans massa år och slutade på 14:e plats. Stort Grattis! Nästa år blir det topp tio.

Cricket mera poppis än orientering

Det är bara att konstatera. En cricketmatch mellan Indien och Australien är populärare än 25-manna i orientering. Illa! De två inslagen ligger just nu i topp på Ustream. Cricketmatchen har 1 272 tittare, 25-manna har 668.
Vänta nu, hur många är det som bor i Indien? 1,1 miljarder?

Vi är drygt 500 som tittar

Klockan nio drog årets 25-manna igång, en mil norr om centrala Stockholm. Vi är ju en del orienterare som tyvärr inte kan vara där, av en eller annan anledning.
Men nuförtiden kan man ju följa en hel del evenemang via nätet.
Just nu är vi 517 tittare på ustream, där arrangörerna lagt upp tävlingen. De har placerat en bärbar med webbkamera vid målet och tar upp speakerljudet. Det fungerar bra.
Mina tips fungerar väl inget vidare hittills.
Jag har tippat så här: 1/ Halden, 2/ Linné, 3/ Kalevan Rasti, 14/Tisaren, 18/Hagaby, 35/ KFUM Örebro.
Och så här står det efter 2 sträckor: Halden ligger 2:a, Linné 21:a, Kalevan 13:e, Tisaren 20:e, Hagaby 10:a, KFUM 72:a.
Det är långt kvar.
(Nu har det tillkommit några tittare. Vi är 537 stycken.)

Några andetag över mossan

Det är alltid fint i skogen. Så här års är det extra, extra vackert. Jag var där och njöt en halvtimma mitt på dagen, före dagens arbetspass.
Jag fick anledning att sätta mig på huk några gånger, antingen för att repa av stora trattkantarellbuketter eller för att försiktigt lösgöra gula kantareller som skogen försökte hålla fast med små kvistar.
Det är där, några decimeter över den fuktiga mossan som det är allra lättast att andas. Det känns så syremättat att man blir alldeles salig.
Jag skulle ha kunnat sitta där hela eftermiddagen - men det är ju min tur att helgsköta na.se.

Hagaby eller Tisaren?

Fördelen med att inte kunna åka med till 25-manna är att man kan ha bättre koll på tävlingen. Låter kanske konstigt, men så är det.
Det blir till att sätta på datorn strax före klockan 09.00 på lördag och se till att speakerljudet fungerar. Per Forsberg & Co kombinerat med onlineresultat kommer att ge en fullödig täckning av arrangemanget.
Tyvärr hinner jag inte ta segrarna i mål innan jag börjar jobb - men det finns visst dator på jobbet också, har jag hört.
Tisaren har de senaste åren varit länets klart bästa klubb. Men i år tror jag att det kommer att bli en hårdare fajt mellan Hallsbergsklubben och Hagaby GoIF om att bli länsbäst. Tredje bästa länsklubb blir KFUM.
Mitt tips:
1/ Halden
2/ Linné
3/ Kalevan Rasti
........
14/ OK Tisaren (4:a 2007)
18/ Hagaby GoIF (28:a 2007)
35/ KFUM Örebro (36:a 2007)

Nu är de laddade för 25-manna

Calle (svårt att vänja sig vid att säga det), Hanna, Ebba, Elsa och Linn. Gunilla S, Karin W och jag. Vi körde korta intervaller i "Mjuka skogen" väster om norra Markamossen. Vi kämpade på bra. Nu är ungarna toppade inför sina uppgifter under 25-manna på lördag.
Efter träningen drog vi till Heimdal i Ekeby-Almby, där det var höstavslutning för ungdomskursen. Morgan Svensson föreläste för tonåringarna. Det handlade mest om vägval. Lärorikt. Han är duktig, Morgan.
Det bjöds på varmkorv och glass. Jag hade hellre käkat det som bjöds i Ljungstugan vid samma tid: Ädelost och soppa på färska trattkantareller. Anledningen till festmaten var att det var 25-mannasamling, vilken vi alltså missade.
UK Tapper/Wahlström har meddelat följande uppställning för det renodlade Almby IK-laget:
1/ Staffan Engström
2/ Anders Lindqvist
3/ Malin Wiklund, Emma Larsson, Anne Bodin, Katarina Persson
4/ Ebba Saikoff, Calle Carlsvärd, MalinLundberg, Ann-Britt Göransson
5/ Anders Robertsson, Erik Elversson, Karolina Karlsson, Jan Holgersson
6/ Lasse Lundberg, Per-Åke Hull, Kalle Wahlström, Nisse Bodin
7/ Christer Tapper, Jonas Marjamaa, Thomas Johansson, Joakim Dahlberg
23/ Stig Andersson
24/ Charlotte Lundberg
25/ Per Håstlund

Jag vet inte vad UK har för målsättning men jag tippar på placering 120. Lycka till! Jag önskar att jag kunde vara med.

Veckans pip: 12:4

Jag har aldrig begripit hur man kan hålla på med simträning. Femtio meter, eller rent av 25 meter, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Dag in och dag ut. Så dödande tråkigt.
Nu är jag själv snäppet värre: 20 meter fram och tillbaka, gång på gång. Men det blir bara en dag i veckan och inte i en bassäng.
I dag klarade jag nivå 12 sträcka fyra, och är därmed uthållighetsmässigt kvalificerad att spela i Singapores fotbollsliga!

Det blev fin Pisk i kväll

Det var säsongspremiär för Pisk - pannlampa i skog - i kväll. Per-Åke hade ritat banor och kopierat i svartvitt. Håstis och jag bildade par och drog iväg. Det blev en lugn och skön tur med en puls som för det mesta låg på 145-150. Åtta kilometer på en timme.
Ungdomarna Ebba, Hanna, Linn och Elsa var ute på en lite kortare runda med Karin. Vi mötte dem i skogen. Det såg koncentrerat ut. Och på strecket gick det, sa Karin efteråt.
Nästa pass för ungdomarna blir på torsdag i Ljungstugen, före ungdomsträningsavslutningen i Heimdal. Carl hänger på - och jag. Korta intervaller i "Mjuka skogen" står på programmet.
För mig är det innan dess (i morgon eller torsdag lunch) dags för veckans bleeptest. Den här veckan ska jag upp på nivå tolv igen.

Inget 25-manna i år

När jag sprang orientering som ung fanns inte samma utbud av ungdomstävlingar och breddarrangemang som i dag. Ungdomens tiomila blev stort i mitten av 80-talet och Daladubbeln kom man till långväga ifrån först i slutet av 80-talet. 25-manna, denna fantastiska kamp mellan orienteringsklubbarna hörde jag aldrig talas om hemma i Mjölby under min tid som aktiv fram till 1976, vilket inte är så konstigt eftersom även detta arrangemang blev något för alla Sveriges klubbar först en bra bit in på 80-talet.
Tiomila och O-ringen i all ära, men 25-manna är nog det bästa av det bästa när det gäller orientering. Här får klubbarna använda hela sin bredd, från unga löpare till gamla.
25-manna har blivit ett måste för mig sedan nystarten som gubborienterare för några år sedan. De senaste fyra åren har jag varit med.
Men i år kan jag inte!
Så jag får inte springa i den här skogen. (TC är på gärdena i övre delen av satellitbilden.)
Lycka till, ni andra almbyiter

Nästa gång är jag veteran

Jaha, då var min tid i klassen äldre oldboys över. Nästa tävling jag springer, någon gång i vår, gör jag det som veteran.
I dag, Hällefors, var det höst så det skrek om det i skogen. Färggrannt, blött, blåsigt och fem ynka plusgrader. Mysigt!
Terrängen nordost om Hurtigtorpet är tuff men fin, i alla fall de områden banläggaren förde in oss i.
Jag gjorde ett bra lopp, med mina mått mätt. Lite tveksamhet inne i ringen här och var - kontrollerna 5, 6 och 12 - men inga stora grejer.
Om man studerar kartan i efterhand (klicka på den lilla varianten så blir den stor) så skulle det kanske vara snabbare att springa runt åt vänster istället för åt höger, som jag gjorde på långsträckan till 2:an. Och till 9:an blev det lite onödigt långt.
Men även om jag hade orienterat helt perfekt hade jag inte vunnit. Den där Helgman i Tyr måste bomma rejält för att hamna bakom mig.

Tre sekunder Almby IK

Almby IK var en stor orienteringsklubb en gång i tiden - på 1980-talet.
Nu syns vi inte så mycket i media längre.
Men titta här!
6 minuter och 46 sekunder in i det här inslaget om Tiomila 2008 syns en Almby-rygg väldigt tydligt i bild. I tre sekunder kan man se namnet på klubbjackan.
Men vem är det?
Ge gärna tips på andra tillfällen då Almby IK fått några sekunder i orienteringens rampljus.

Bara orienterare förstår orientering

"Orientering är ingen TV-sport."
Man får höra det hela tiden.
"Det går inte att förstå".
Hela tiden får man höra det.
Det är nog inte så konstigt. Har man inte själv orienterat så är det naturligtvis inte ett dugg intressant att titta på orientering. Det är bara folk som springer till synes utan mål i skogen, ibland mitt i natten med en lampa på huvudet.
Det görs försök att göra sporten begriplig, de senaste åren med hjälp av ganska välproducerade TV-sändningar från Tiomila där man tar GPS-teknik till hjälp för att illustrera kampen i skogen.
Idrottsupplevelser som publik, oftast fram en tv-apparat, handlar antingen om att njuta av uppenbart stora prestationer eller utasättas för nästan outhärdlig spänning. I fotboll kan prestationen vara uppenbar; den precisa passningen, den fantastiska dribblingen eller den otroliga målvaktsräddningen.
Och spänningen inför Karolina Klüfts tredje längdhoppsförsök i VM-sjukampen i Paris 2003 eller spänningen inför ett avgörande på vallen i en skidskyttesprint är självklar. Den kan man känna utan att ha ställts inför situationen själv, utan att någonsin ha varit på en friidrottsstadion eller ha åkt skidor med ett gevär på ryggen.
Med orientering är det annorlunda.
Har man inte sprungit orientering är det svårt att förstå vilken prestation det är att spika en sten i ett flackt grönområde. Har man inte sprungit orientering är det omöjligt att tycka att det är spännande när Thierry Gueorgiou och Emil Wingstedt tar olika vägval mellan 15:e och 16:e kontrollen på sistasträckan i Tiomila.
För oss som gillar att orientera har den nya tekniken med onlinekontroller och gps-tracking gjort sporten även till en publiksport, men för den stora majoriteten gör det varken från eller till.
Så är det bara - tyvärr.

För tätt mellan pipen i dag

Usch. 11:6. Jag skyller på Charlottes tuffa intervallträning i går. Den satt i benen.

Natträning, torsdag

Det blev mycket att göra på onsdagskvällen. Efter en timmes vila efter jobbet blev det tvättning, storhandling och banläggning - inklusive kartutskrift - inför torsdagens natträning med unga och vuxna orienterare i Almby IK och Östra Almby FK.

Upplägg:

• Samling omklädda klockan 18.30 i Ljungstugan.
• Genomgång av kvällens övning.
• Joggning till start, ungefär 300 meter. Starten är vid vändplanen kolmilan.
• Det finns fyra banor: grön 1,5 km, gul 2,5 km, orange 3,2 km och röd/blå 4,6 km.
• Vuxna behövs som skuggor. Vid skuggöverskott rekommenderas vuxna att springa 4,6-kilometersbanan.
• Alla kontroller är markerade med blå/röd reflexstav.
• Grön bana har sportidentenheter. Startstämpling, kontrollstämplingar och målstämpling.
• Gul, orange och röd bana har endast start- och målstämpling. Vid kontrollerna markerar ni kontrolltagning genom att nudda reflexstaven med handen.
• Målet är utanför Ljungstugan. Efter målstämpling får ni er tid genom att stämpla i printerstation.

Observera att man ska ha SI-pinne med till träningen!

Det blir en tur till Dalarna

Sonen Carl har bestämt sig: Det blir Daladubbeln i år igen. Jag hänger så klart med. Den 17-18 oktober är därmed inbokad. Daladubbeln är verkligen propaganda för orientering med två tusen deltagande ungdomar.

Charlotte bjöd på tuff träning

Kvällens intervallstege, som regisserades av Charlotte, var det svettigaste på länge. I vanliga fall irrar man ju mest omkring och försöker hitta rödvita skärmar. Och ska man få syn på dem så får man inte springa särskilt fort - det har man lärt sig vid det här laget.
Vi var ett halvdussin som plågade oss med intervallträningen. Vissa blev så trötta att de efteråt inte riktigt hade koll på vad de gjort. H55plus tror att vi började med 1 minuter, sedan 2, sedan 3 , sedan 4 minuter, men det var faktiskt tvärtom: vi startade med fyraminutare och sprang sedan kortare och kortare ner till 1 minut, varefter vi vände och så småningom avslutade med en fyraminutare igen.
Hur som helst, så var det kämpigt. Jag plågade mig till en puls på 183 när hjärtat slog som snabbast. Det var nog inte många slag ifrån vad det klarar av.

Nu vet jag var jag är

Efter rådgivning av Mats Troeng införskaffade jag i dag en Garmin Forerunner 305, en "GPS-klocka". Jag köpte den hos DG på Löpex efter en viss prisjustering.
Det blir nog kul och intressant det här, bara jag blir klar med alla inställningar. Jag har hållit på i en timme nu. Det är metriska eller brittiska enheter hit och pulszoner och taktzoner dit, användarprofiler och x antal infofält på x antal "tidurssidor".
Nåväl, jag verkar få kontakt med nödvändiga satelliter på himlapället, och hjärtat slår i klart registrerbar takt.
Här ska installeras Garmin Training Center och Quickroute. Och om jag hinner så blir det i morgon intervallstege under Charlottes överinseende. Det säger i alla fall H55plus. Undrar just hur snabbt hjärtat kommer att slå. 305:an får ge svar.

Det har hänt en del

Från kartor

Vi var i Kristinehamn i dag. "Luslunken" hade TC vid Kvarndammens camping öster om stan. Jag bommade minst av H45-gubbarna, bara en liten sväng på femman, vilket resulterade i klasseger. Grattis Mats!
Något intressantare än min prestation var att TC låg exakt där "Luslunkens" mål var beläget 1959 och att en av deltagarna då, Per-Ivar Möllberg (han sprang i ÄP-klassen), hade tagit med sig 1959 års tävlingskarta till dagens tävling.
Du kan se dagens karta och 1959-års karta intill varandra här ovanför. Klicka på bilden för att få upp den i större storlek. Jämför! Det har hänt en del!
Per-Ivar Möllberg vann för övrigt H65-klassen i dag.
Vilket väl inte var så konstigt. Han har ju sprungit i exakt samma område, med exakt samma målplats, förut. Då kan det väl inte vara så svårt med orientering.
(Det där var ett skämt, Per-Ivar)

Beata är bara bäst

I dag blev det ett SM-guld till.
Oj, vilken säsong 19-åriga Beata Falk i Hagaby har gjort. Guld på sprint-SM, silver på medeldistans-VM, silver på långdistans-VM, guld i VM-stafett (växlade in som ledare på förstasträckan, etta på O-ringen, guld i ultralång-SM i början av augusti, guld på lång-SM förra helgen, och i dag alltså guld på medeldistans-SM.
Hon gör det som 19-åring, i konkurrens med jämnåriga och tjejer som är ett år äldre.
Hennes utveckling är intressant. Beata var ingen barnstjärna.
Det här är hennes O-ringen-karriär:
2003 19:e i D14
2004 21:a i D15
2005 10:a i D16
2006 16:e D18
2007 3:a i D18
2008 1:a i D20
Det är en tjej med en enorm löpkapacitet och när hon för några år sedan fick ordning på orienteringstekniken så kom toppresultaten. Hon kan bli väldens bästa orienterare även som senior, så länge hon tycker att det är roligt att springa orientering och lägger träningen på en nivå som gör att kroppen håller.
Jag håller tummarna.

Jag testade det där med pip

Man lär sig hela tiden nya saker. I går hörde jag för första gången talas om beep-test, men det torde heta bleep för det är väl det som är det engelska ordet för pip.
De flesta kanske redan känner till denna fysisk plåga, men för mig var det en nyhet.
Pip-testet går ut på att springa en sträcka av 20 meter, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till att börja med ska man springa de 20 meterna på nio sekunder (tiden mellan pipen). Sedan kortas tiden mellan pipen successivt. Man måste springa fortare och fortare. Testet är slut när man inte längre hinner springa de 20 meterna på den tid som går mellan två pip. Om det är världsklass på ens förmåga så står man ut tills testet är slut efter 22 minuter. Då är det 4 sekunder mellan pipen
Otroligt intressant.
Det här är tydligen ett bekant test bland fotbollsspelare, militärer, brandsoldater med flera runt om i världen.
Jobbarkompisen Daniel (han har spelat fotboll i småländska Malmbäck, där det faktiskt finns andra sysselsättningar än att gå i kyrkan) motionerade genom att göra testet i går. Jag tände direkt, lånade hans CD-skiva och testade i dag nere i motionshallen på NA.
Jag kom till nivå 12 sträcka 2, sen gav jag upp.
Jag måste testa igen. En gång i veckan låter väl lagom. Det tar ju bara 10-15 minuter (plus tid för dusch och omklädning) i anspråk.

Att bita i för nybörjare 1969

Från kartor

Min första orienteringstävling var inte alls i Kolmården. Den var i Finspång, i skogen norr om Grosvads idrottsplats, den 17 augusti 1969. Jag hittade kartpärmen under vindsröjningen häromdagen. Jag har noga antecknat 1 (1) överst till höger på pappret som jag klistrat upp kartan på. Tävling 1, första orienteringsåret.
Klicka upp kartan i stort format - och titta noga. Klassen är NP, vilket torde betyda Nybörjare Pojkar. Banan är 3,2 kilometer ock svårighetsgraden... tja, vad är det för svårighetsgrad egentligen?
När jag tittar på banan blir jag förskräckt. Var det här en nybörjarbana? Var det det här jag skickades ut på första gången som jag - tio år gammal - var ensam i skogen.
Jag minns inte ett dugg av tävlingen, och jag undrar i dag vilka tankar jag hade i huvudet när jag irrade runt i stiglöst land de 650 meterna mellan kontroll 2 och 3. Och vad kände jag när jag fick kartan i min hand vid starten? Är det någon som ser någon ledstång någonstans?
På något sätt tog jag mig runt banan. Tiden blev 1 timma 20 minuter och 18 sekunder. Så här efterhand är jag väldigt stolt över den prestationen.