En liten missräkning

Torsdagen blir inte som jag hade tänkt mig.
Planen var ju att jag skulle följa med tonåringarna till träning tillsammans med Hagaby, medan Karin, Bengt, Henry, Anton och kanske Gunilla skulle ta hand om vitingar och gulingar i Markaskogen.
Men så var det det där med jobbet. Jag hade visst missat att det stod kvällspass på schemat.
Vad göra? som Lenin skrev. 1/ De får träna med hagabyarna utan Almby-ledare i fält? 2/ Vi hittar någon annan som kan följa med? 3/ Jag kompletterar den vita och den gula banan som Annica fixat med en orange variant så tonåringarna kan träna i Markaskogen istället?

Jag har för övrigt bjudit in klubbens vuxna att var med och skugga på torsdag. Det kommer säkert att dyka upp några. En lätt träningspass i vårskön barmarksskog borde locka. För kolla vad mina norska favoritmeteorologer tippar:

Terrängen ska lysa röd

Vi är lite udda i Almby IK. Vi gör inte som andra orienteringsklubbar den 19 april. Vi åker till Glanshammar istället.
Och jag är redan anmäld.

Genom Örebros bostadsområden, del 3: Sydost

Den första dagen med sommartid bjöd på en fin och lång kväll. Men jag hann ändå inte ut träningsklädd förrän mörkret lagt sig.
Det var stjärnklart.

Jag höll sydlig riktning och sprang genom det långssmala bostadsrättsflerfamiljshusområdet Eklunda efter ungefär 2 kilomter.

Därefter börjar den villabebyggda stadsdelen Sörby, en av många stadsdelar i Örebro som fått namn efter urgamla byar. Jag kommer att springa igenom ytterligare ett par, Almby och Näsby, under den här rundan. Exakt var byn Sörby låg vet jag inte. Det är nog dags att införskaffa ngra gamla kartor. Min dvd-skiva med samtliga häradsekonomiska kartor från senare delen av 1800-talet fungerar tyvärr inte på min nuvarande dator.

Söder om Sörby ligger Sörbyängen. Gps-klockan visar 2,9 kilometer när jag kommer dit. Området skapades på 1980-talet, men har de senaste åren byggts ut rejält. Det byggs fortfarande. Sörbyängen håller på att växa ihop med Ladugårdsängen i väster. Det området återkommer jag till i del fyra av den här lilla bostadsområdesguiden.

Jag springer bort mot universitetet, fuskar lite och nöjer mig med att efter 4,0 kilometer slänga en blick åt vänster mot stadsdelen Tybble, ett miljonprogramsområde byggt de sista åren på 1950-talet. Med sitt centrum påminner Tybble en hel del om min barndoms Johannelund i Linköping, men Tybble är betydligt mindre.

Turen går åter söderut, uppför förkastningsbranten till Örebros högst belägna, näst största (Vivalla är större), och yngsta (färdigbyggt 1973) bostadsområde från miljonprogramsperioden: Brickebacken.
Studentlägenheterna på Grankottevägen passeras efter 5,4 kilometer och efter ytterligare några hundra meter når jag det egentliga Brickebacken.

Jag springer rakt genom Brickebacken och tar cykelvägen genom skogen till villorna i Norra Bro. Lat som jag är springer jag inte ända bort till Wedins Norra Bro utan springer ut till gamla landsvägen mot Östergötland genom den allra nyaste delen av Norra Bro. Husen som passeras efter 7,5 kilometers löpning byggdes för bara ett eller ett par år sedan.

Nu vänder jag hemåt och når småhusområdet Brickeberg när klockan visar 8,6 kilometer. Jag har läst att Brickeberg är ett nytt namn på det här området. Det hette Brickebacken förut, men för att skilja det från det stora nybyggda bostadsområdet fick småhusområdet heta Brickeberg istället.

Jag knäar oroväckande flera gånger på väg nedför sluttningen som gett namn åt Brickebacken. Det är något tok med vadbenen. Det är som om benen inte riktigt bär mig. Konstig känsla! Förmodligen har det att göra med mina dåliga benhinnor. Jag får fråga doktor Campbell om det där nästa gång vi ses.

När jag passerat universtetsområdet kommer jag in i stadsdelen Almby efter att ha sprungit i 11,5 kilometer. Här ligger Örebros närmaste medeltidskyrka, och de som bodde här under den första delen av 1900-talet var inte örebroare. De bodde i Almby kommun och var följdaktligen Almbybor.

Det var förresten de som bodde i Näsby (12,1 kilometer) också.

Via Pappersbruksallén kommer jag efter 13,4 kilometers löpning in på Öster. Man brukar säga så om området öster om Trädgårdsgatan bort till Bygärdsbäcken. Den här delen av stan började bebyggas med bostäder på 1900-talet. Längst bort är det mest fyrfamiljshus, sedan blir husen större och större för att övergå i sammanhängande huskroppar närmast centrum.

Hemma igen visar det sig att rundan blev 15,2 kilometer.

Skönt med frisk luft

Det blev en löprunda ute i friska luften istället i dag, efter det misslyckade besöket hos det unkna Friskis&Svettis.
Gårdagens irriterande snöfall bäddade in den tidigare vårlika staden i ett en decimeter tjockt snötäcke, som i dag beämpats av åtskilliga plusgrader. Så det var faktiskt snöfritt på cykelbanorna vi valde att springa på.
För min del blev det en mil i ungefär 75-procentstempo.

Friskis&Svettis har idiotiska regler

Jag hade planer på att bli kund hos Friskis&Svettis i dag, men deras idiotiska regler satte stopp för det.
En halvtimma på löpband - och kanske lite roddmaskin - var planen när Carl och jag gick de få meterna bort till Kvarnen. Kul att prova, tyckte min snart 15-årige son, som aldrig sprungit på löpband.
Men vi kom aldrig in. Det är 16-årsgräns, var beskedet.
Det är ju inte klokt, 16-årsgräns på löpträning, HUR DUM FÅR MAN VARA?
Och det är speciellt konstigt med tanke på att det inte finns motsvarande gräns för att träna på spinningcykel.
Planerna på att köpa klippkort på Friskis&Svettis för att varva utomhusträningen med ett och annat pinomhuspass kommer inte att förverkligas.
Och härmed rekommenderas ingen att besöka den idiotiska inrättningen. Träna hos ÖKK i Idrottshuset istället!

Tuffa ungar på iskall sprint

Linn, Hanna, Elin, John, Jakob, Andreas. Anna längst fram och orienteraren Mats där bak.

Ett litet gäng tiffingar i åldern 11 till 14 år joggade iväg från Ljungstugan mot universitetsområdet i kväll. Där blev det sprintbanor bland skolhus och gamla gravar. Det var iskallt. Mina fingrar blev till slut bortdomnade.

Men det blir nog snart skönare träningsväder - och nästa vecka blir kvällarna ljusa mycket, mycket längre. De norska meteorologerna tror på kalla nätter hela den kommande veckan, men dagstemperaturerna verkar bli ganska behagliga. Kolla in tisdagen!

Ska man skaffa sig en digital kartpärm?

Tiderna förändras. Nuförtiden kan man samla sina kartor i en digital kartpärm. Det är (naturligtvis) elitorienteraren och programutvecklaren Mats Troeng som tagit fram kartpärmen, och han kalla den Doma.
En fiffig sak med kartpärmsapplikationen Doma är att flera personer kan ha sina pärmar i samma "bokhylla". Linné (Troengs klubb) och Snättringe är två klubbar som använder sig av detta. Hos Snättringe verkar förresten ungdomarna samsas om en pärm.
Sen finns det naturligtvis enskilda elitorienterare som använder sig av Troengs digitala kartpärm. Så här ser hans egen ut.
Det finns i nuläget ett 50-tal aktiva digitala kartpärmar av typen Doma ute på Internet. Ska kanske orienteraren Mats skaffa sig en?
Problemet är att man måste ha en webbserver med MySQL att installera Doma på. Men man kan tydligen hyra sig plats på ett webbhotell för ynka 12 spänn i månaden. Nåt att fundera på!

Yes, jag leder division 2

Nu undrar naturligtvis alla: Är det dags för orienteraren(mats) att gå upp i den högsta divisionen av Skrytligan? Det är tre omgångar kvar att spela av den här säsongen. Kan han hålla nerverna i styr i de återstående matcherna?

(Skrytligan är en lokal liga på vetgirig.nu)

O-ringenmöte OCH intervalltrappa

Det hanns med en hel del i kväll, både möte om O-ringenwebben och intervallträning i friidrottshallen. Det var två månader sedan jag var i friidrottshallen senast. Då körde jag slut på kroppen under en period med mycket jobb och lite sömn, blev sjuk och kunde inte träna på sex veckor.
Det misstaget kommer jag inte att göra om - inom de närmaste månaderna.
Nåja, Carl hängde med till träningen för det var inget orkesterrep i kväll.
Efter snack med KFUM:are kom han dessutom på att han vill hänga med och tävla i orientering i Tibro i helgen. Vilken framförhållning! Det finns visserligen tid kvar för efteranmälning till tävlingarna. Frågan är om det finns någon att åka dit med. Katarina och jag ska ju till Bjälbo på dop på söndagen.
Men det löser sig nog på något vis. Det kan finnas plats i KFUM-minibussen, eller kanske i någon Hagaby-bil.

Veckans pip: 11:3

Den dåliga formen bekräftades nyss av ett piptest. Efter tre sträckor på nivå elva gav jag upp. Normalt kommer jag i alla fall upp till en eller annan sträcka på nivå tolv. Vad jag snackar om? Jo, ett multi-stage fitness test

Var kom den där minuten ifrån?

Det har gått utför de senaste åren. Obevekligen utför.
Jag fick i dag för mig att springa min gamla Öster-femma, en svängig cykelbanerunda genom de östra delarna av stan.

Jag mätte upp banan när jag tog upp löpträningen vintern 1996. Jag tränade upp mig ganska snabbt. Första gången jag sprang banan i mitten av februari 1996 tog det 23.30. Tre månader senare klarade jag av den på 20.20.
Jag slutade springa Öster-femman 2004. Då tog den mig 20.30.
När jag i dag sprang varvet så fort jag kunde klockade jag mig själv på 21.40.
Hur gick det där till?

Genom Örebros bostadsområden, del 2: Norr

Fint vårväder. Långpass. Asfaltslöpning. Då fortsätter jag på samma linje som förra gången: besöker bostadsområden.
I tisdags sprang jag västerut. I dag blev det norrut istället. Och kartan blev väldigt långsmal.

Centrala Örebro är omringat av egnahemsområden som byggdes under 1900-talets första decennier.
Jag började dagens tur med att springa till det charmigaste av dessa områden: Rynninge. Dit är det prick en kilometer. Gatunätet i Rynninge har ingen som helst regelbundenhet och inget hus är det andra likt. Mitt i området ligger skolhuset. När bostadsområdet skapades 1908 bodde här uteslutande arbetare vid Statens Järnvägars verkstäder.

Grenadjärstaden, 1,6 kilometer, är ett av Örebros nyaste bostadsområden. När regementet I3 gick i graven på 1990-talet började det militära området sakta förändras och består nu av en hel del bostäder, främst radhus.

Örebrobostäders 5 tiovåningshus på Majorsgatan kommer jag till efter 2,1 kilometer.

Vad området med 2000-talsvillorna strax efter Majorsgatan kallas, vet jag inte, men det kanske funkar med Pettersberg.

Det äldre villaområdet som kommer sen, när jag har sprungit 2,8 kilometer, kan vi kalla Henningsholm.

Sedan blir det en lång transportsträcka innan jag efter 5,2 kilometers löpning kommer fram till häckgatorna i Bettorp.

Vidare norrut och jag är framme i den östra delen av Lillån, 5,9 kilometer. Här är det villor så långt ögat ser, och håller de minsann inte på och planerar för ännu fler, i skogkanten på andra sidan Sättrabäcken.

Sen springer jag förbi Coop Forum och ut ur kartbilden, enda upp till villastaden Hovsta. När jag når dit har jag sprungit 9,5 kilometer och börjar bli trött.
Hovsta är Örebros mest avlägsna bostadsområde. Den genaste vägen från centrum och hit är åtta kilometer.

Tillbaka mot stan igen. När jag kommer till Hovsta kyrka efter 12,2 kilometer är jag tillbaka i Lillån. Jag tror att jag springer på den tidigare sträckningen av riksvägen. Den slingrar sig fram lite som vägarna gjorde förr. När Lillåns samhälle kom till vet jag inte, men här finns gamla butikslokaler, en före detta brandstation och flerfamiljshus som ser ut att vara från sent 1940-tal.

Efter Lillån hamnar jag i en situation av bostadslöshet igen. Först kommer det industriområde och sedan tar den stora Norra kyrkogården vid. Först efter att ha sprungit under motorvägen kommer jag efter 15,6 kilometer fram till Hagaby, Örebros allra första egnahemsområde. Folk byggde och flyttade in här 1905.

Jag springer genom en tunnel under den norra utfarten från Örebro och kommer in i det gamla villaområdet Ringstorp efter 16,0 kilometer.

Jag springer förbi Pettersbergs idrottsplats, där Hagaby har sin klubbstuga och kommer efter 16,5 kilometer in i miljonprogramsområdet Norrby. Precis som andra stora bostadsområden hade Norrby en ungdomsgård. På Norrbygården gjorde Mats Ronander sina första spelningar och hit kom världsartister på 1960-talet.

Nu är det bara knappt två kilometers löpning genom "Norr" innan jag är hemma. Rundan blev 18,1 kilometer.

Fel om Asplövet

Mitt förra blogginlägg innehöll ett rejält faktafel. Asplövet påtalar själv i en kommentar att han springer, eller snarare sprang, för Väsby OK. Vad jag fick Täby ifrån vet jag inte. Två stavelser i båda, ä i första stavelsen och by i den andra, i kombination med dåliga geografiska kunskaper när det gäller orter norr om Stockholm, spelade väl in, antar jag.
Asplövet tycker inte att man kan kalla hans blogg orienterarblogg längre, men det tycker jag. Och den är förmodligen den mest läsvärda.
Sedan finns ju förstås andra favoriter: orinteringstanten på Gotland, som låter oss ta del av en ideellt arbetande orienteringsledares vedermödor, den ständigt otursförföljde Friborg från Jönköpings OK, den basspelande språkpolisen H55plus, och de tre unga orienterarna som driver Kolmården Cats.
Har du tips på andra orienteringbloggar? Låt mej få veta!

Så hittade jag Asplövet

Jag upptäckte bloggaren Asplövet för en dryg vecka sedan. Jag gjorde det liksom på omvägar. Det började med att jag av någon anledning fick nys om Peizas Doma-kartpärm, vilket ledde vidare till Peizas blogg. Där nämnde han att han figurerade i ett blogginlägg hos Asplövet.
I Skogssport, som kom med posten i dag, skriver Rasmus Westergren om orienterare som bloggar. Han tar en del exempel som är rätt dåliga faktiskt, i alla fall som bloggar betraktade. Emma Engstrand, Helena Jansson och Minna Kauppi uppdaterar sina hemsidor sällan (Engstrand har inte skrivit något sedan slutet av januari) och inte har man någon möjlighet att kommentera det de skriver heller.
Asplövet har en desto bättre blogg. Bakom pseudonymen Asplövet döljer sig Täbyorienteraren Bengt Ivars, en H40-löpare som skriver de bittraste OL-nördtexter man kan tänka sig. Bitterheten verkar bero på trasiga knän som gör att han inte har ett enda resultat sedan 2004, då han i september var tio minuter efter Hellaslöparen Anders Thuresson i en medeldistanstävling i klassen H35.
Men vilken illustratör han är - och som han skriver:
"Det kommer kanske snart bara finnas en genuin norrotsklubb kvar och det är, mig hoppeligen, Väsby OK. Skulle det gå så jävla illa att även vi börjar ta beslut om att ingå i någon kollaboration så är det AspLövet som sätter sin egna lilla sekt till världen. För det är ändå så att jag har nog med att försöka undvika mina vanliga klubbkamrater och att behöva få en hel drös idioter till att låtsas bry sig om är inget som lockar."
Asplövet verkar förresten ha sysslat med en hel del kartpysel under årens lopp. Häromdagen dammade han av det här i ett blogginlägg.

Mycket pip på första träningen

Nu är vi igång med vårens träningar för barn och ungdomar.
Jag hade förberett så att alla nivåer kunde köra kodsiffermemorystafetter. De violett-röd-orange-gula utomhus i en sensolig skogsbacke, och de grön-vita inomhus. Henry körde dessutom en passa kartan-övning inne med de yngsta.
Allt detta med Sportident. Det pep och blinkade som aldrig förr på en ungdomsträning.
De äldre löptränade efter uppvärmningen.
Nästa torsdag är det fortfarande vintertid och därmed blir det mörkt redan vid halv sju-tiden.
Inga övningar i skogen alltså.
Lösningen, för att ändå få till orienteringsmoment, blir banor på universitetsområdet. Det blir banor på både HD10-, HD12-, HD14- och HD16-nivå.

Genom Örebros bostadsområden, del 1: Väster

Dagens långpass blev en en timma och 48 minuter lång resa genom Örebros moderna stadsbyggnadshistoria. Det var framförallt åt väster Örebro expanderade på 1950- och 60-talen. Men turen börjar några decennier tidigare.

Efter 1,5 km kom jag nämligen till det gamla egna hem-området Holmen. Där byggde "vanligt folk" små villor under framförallt 1920-talet. En major von Friesendorff styckade upp sin mark i småplättar och sålde.

Under samma period byggdes många av husen i Hjärsta, 2 km.

Baronbackarna, 2,5 km, blev Örebros andra stora sammanhängande område med flerfamiljshus. Hit flyttade de första hyresgästerna in i de toppmoderna lägenheterna 1952-55.

På andra sidan motorvägen ligger efter 3,5 kilometers löpning Vivalla med alla sina tvåvåningshus. Det gigantiska bostadsområdet har idag 2 400 lägenheter.

Jag vet inte säkert, men jag tror att Lundby, som ligger bortom Vivalla, blev till i början av 1970-talet. Här dominerar villorna, men det finns även en del radhus. Jag passerar skolan efter 5,7 km.

Det blir lång enformig löpning på Vivallaringen och Blåbärsvägen innan jag springer över Ekersvägen och efter 9,2 kilometer viker in i området Heden med sin små radhuslägenheter.

Jag vänder tillbaka mot stan och kommer efter 9,8 kilometer in i Mellringe med sin blandade bebyggelse. Här finns både villor, kedjehus och flerfamiljshus (bostadsrätter). Bebyggelsen andas sent 60-tal.

I Varberga, 10,5 kilometer, ser alla hus likadana ut och alla 1 600 lägenheter ligger på samma gata, Varbergagatan, från numer 1 till nummer 250. Byggår: 1962-66.

Efter någon kilometers löpning på cykelbanan genom Varbergaskogen kommer jag vid 11,7 kilometer fram till Björkhaga, ett småhusområde med villor, radhus och kedjehus som byggdes 1978-1984.

Efter att ha sprungit över Älvtomtabäcken kommer jag vid 12,3 kilometer in bland villorna på fågelgatorna i Västra Oxhagen.

Efter tunneln under Karlslundsgatan ligger efter 13,3 kilometers löpning Solhaga. De många småskaliga flerfamiljshusen byggdes 1968-71 och utgör Örebros största bostadsrättsförening, i alla fall enligt föreningen själv.

Efter Haga centrum, 14,0 kilometer, börjar Västhaga där det finns både höga och låga hus. Området byggdes 1969-72.

Jag svänger norrut och springer genom villaområdet Älvtomta, 14,4 kilometer.

Över Karlslundsgatan igen och in i Oxhagen efter 14,8 kilometer. Jag tar en liten runda förbi huset där jag bodde i slutet av 1980-talet. När Varberga var färdigbyggt 1966 flyttade byggjobben hit. Oxhagen byggdes 1966-67. Det skiljer bara en liten parkbit mellan Varberga och Oxhagen.

När jag har sprungit över motorvägen viker jag av söderut igen. Här, efter 15,5 kilometers löpning, ligger hyreshusen på Tengvallsgatan. De byggdes 1963-65, alltså samtidigt som Varberga. Det är otroligt vad det byggdes!

Egentligen hade jag tänkt springa raka vägen hem nu, men det är två bostadsområden kvar som måste vara med i denna exposé över bostadsbyggande på väster.

Stjärnhusen på Västra och Östra Vintergatan i Rosta kommer jag fram till efter att ha sprungit i 16,2 kilometer. Bostadsområdet, som blev riksbekant för sin arkitektur och planering, byggdes i slutet av 1940-talet. De första hyresgästerna flyttade in 1948.

Jag måste springa förbi Tengvallsgatan en gång till för att komma till Markbacken. När jag når dit visar gps-klockan 17,6 kilometer.
Här satte man spaden i jorden 1958 och det blev starten på det intensiva byggandet i den västra delen av Örebro stad. Mellan 1958 och 1972 byggde den kommunala bostadsstiftelsen bostadsområdena Markbacken, Varberga Tengvallsgatan, Oxhagen, Vivalla och Västhaga.

Det är drygt 2,5 kilometer kvar att springa hem. 20,2 kilometer i strålande sol. Inte tråkigt alls!

I dag tog våren stora kliv

En sån här dag blir man smått euforisk av att springa. Det har varit så jäkla fint vårväder, så det blev faktiskt två pass.
Pass 1: Jag ringde till Carl och frågade om det var okej för honom och Eva Gustafsson om jag kom och hämtade dem i Svennevad klockan tolv. Det blev klartecken så jag gav mig ut och sprang tillsammans med Thomas och Håstis. Vi höll ett lugnt tempo. Efter åtta kilometer vek jag av mot Ljungstugan. De andra två fortsatte på sin tvåtimmarsrunda. Jag gjorde en "kenyan" och höjde successivt farten de resterande kilomterarna. Kilometer 12 gick i 4-minuterstempo. Mitt löppass blev 1 timma och 17 minuter långt.


Pass 2: På eftermiddagen fanns det inte ett moln kvar på himlen. Jag var bara tvungen att ge mig ut och lapa sol i en dryg halvtimma. Det blev löpning på cykelbanor som var torra på en del ställen, men mest blöta på grund av allt smältvatten som flödade ut från gräsmattor. Våren tog ett stort kliv i dag.

Jag hoppas att han stannar länge i Svennevad

Den där rubriken är jag riktigt nöjd med. Den skulle kunna vara undertiteln till en långfilm.
Men det är så här:
I morgon är det långpass med start i Ljungstugan klockan 10.00.
Min son är i Svennevad (av alla ställen) över natten och ska hämtas i morgon, i nuläget oklart exakt när.
Med tanke på min träning hoppas jag att han inte behöver bli hämtad förrän vid ettiden. Då hinner jag springa, duscha och ändå hinna till Svennevads by i tid.

Snöpulsning som fördröjde

Sist jag traskade i skogen norr om Kvinnersta var det en underbar höstdag och jag hittade en massa tickor som blev ett par goda luncher. Det var så lättframkomligt och fint att det nästan var svårt att gå sakta. Skogen inbjöd till att röra sig fort.
Så var det inte i kväll. Mitt rakt genom skogen-vägval till andra kontrollen i vinterns sista vinterseriedeltävling tog en evinnerlig tid.
Nästan alla andra valde att springa ett långt vänstervägval på väg som var 500 meter längre än mitt. De kunde springa i 1,5 kilometer. Jag kunde springa 400 meter men blev sedan tvungen att GÅ 600 meter i djup snö. Jag gissar att mina smarta och mera flockbenägna löparkompisar var 3-4 minuter före mig vid kontrollen.
Gud, vad det var tråkigt. Det blir inte ett steg till i skogen förrän snön är väck!

Kapaciteten sjunker

Kapaciteten som H50-löpare förväntas tydligen vara 80 procent av en H45-löpares.
Så stor skillnad är det i alla fall på banorna i de båda klasserna när OK Milan arrangerar natt-DM i orientering om ett par veckor. H45 ska springa 5,6 kilometer. Vi i H50 har bara 4,5.
Blir man verkligen så jävla mycket sämre. Usch!

Ungdomarna är viktigast

Det blev inga joggvarv på friidrottsovalen i kväll. Vårt planeringsarbete inför vårens ungdomsträningar tog längre tid än jag från början trott - och är naturligtvis betydligt viktigare än min egen träning.
Nu har vi hygglig koll på läget. Det återstår att kontakta ett par personer som vi hoppas kan konstruera själva övningarna och rekrytera "skuggor" vid ett par av träningarna, samt en del administrativa göromål såsom att fixa närvarokort och informationspapper till föräldrar.
Återstår att se hur många ungdomar som dyker upp nästa torsdag.

Luftade benen

Det var ett tag sedan sist, men i dag var det dags att springa lite igen. Det blev drygt 50 minuters jogg i 5:40-tempo, så sträckan blev drygt nio kilometer.

Trött blev jag. Nu har jag sovit en timme.
Detta hoppas jag blev startskottet på en lång period av friskhet och träning.
I morgon spring det intervaller i friidrottshallen. Jag väljer att jogga runt 50 varv istället.
På onsdag orientering på nattbana när Hagaby arrangerar vinterserieavslutning vid Kvinnersta.

Framförhållning

Om norrmännen väderspår rätt blir det en skidåkningsdag till i år i Kilsbergen - nästa söndag, den 15:e mars. Slår den här prognosen in kan jag nog inte låta bli.

Det färskaste langtidsvarslet hittar du här.

Almbyiter missar snöpulsningen

I morgon förmiddag, lördag, är det deltävling i Löpex vinterserie. Tylöskog arrangerar vid sin klubbstuga söder om Svennevad. Jag gissar på att det blir rejäl snöpulsningsorientering.
Carl åker dit och springer. I samband med vinterserien är det ungdomsträningsdag för alla 11-16-åringar i distriktet, så det blir ett träningspass på eftermiddagen också.
Karin följer med som ungdomsledare.
Själv stannar jag hemma för klubben arrangerar, dumt nog samtidigt som vinterseriedeltävlingen, en klubbdag.
Hur tänkte de där?
Det blir viktiga framtidsdiskussioner på förmiddagen och årsmöte på eftermiddagen.
Årsmötet får jag hoppa. Jag jobbar ju.

Free as a bird

I går kom det ett paket. Det var sen leverans av en av presenterna från Carl och Katarina: The Beatles Anthology på dvd med extramaterial jämfört med vhs-varianten från 1990-talet. Jag tittade när jag kom hem från jobbet i går kväll, så det blev nästan tidig morgon innan jag kom i säng. Jag passade på att titta noga på videon Free as a bird, som innehåller massor med referenser till Beatleslåtar. Jag hittar följande mer eller mindre tydliga kopplingar (i just den här ordningen): Strawberry Fields, Penny Lane, Birthday, A Day In A Life, I'm The Walrus, The Benefit Of Mister Kite, She Came In Through The Bathroom Window, Piggies, Paperback Writer, Yellow Submarine, She's Leaving Home, Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band, Eleanor Rigby, The Fool On The Hill, Abbey Road, A Hard Days Night.
Det finns säkert minst lika många till om man tittar riktigt, riktigt noga.

Snart redo för ungdomsträningen

I tisdags kväll träffades Karin, jag, Henry och Gunilla och planerade vårens ungdomsträningar. Vi har skickat ut inbjudningar till nästan 40 barn och ungdomar. Nu återstår att se hur många som dyker upp den 19:e mars. Ungdomarna är nivågrupperade grön, vit, gul och orange/violett beroende på ålder och erfarenhet.
För vit och gul har vi bestämt vilka kunskapsmoment som ska tränas vid de olika träningarna. Nu återstår att tänka ut själva övningarna.
De äldre ungdomarna räknar vi med hänger på de vuxnas träningar och att de vuxna fungerar som mentorer. Någon av de träningarna tänker jag organisera. Det skulle kunna vara en mossprint där vi också bjuder in ungdomar från Hagaby och KFUM att vara med. Det blir i så fall ett ambitiöst upplägg med SI-tidtagning. Ett par gånger under våren kanske våra orange/violetta kan vara med på KFUM och Hagabyträningar.

Känsliga fötter varnas

Snart är den här, Icebug Spirit, orienteringsskon det pratats om i orienteringskretsar sedan i somras någon gång.



Tillverkaren menar att det är så mycket löpkänsla i Spirit att man i broschyren varnar för alltför mycket löpning i den. "Tävling och högintensiv träning i ospårad terräng, på distanser upp till 1,5 timmar", ska den användas till, skriver man. Uppvärmning och nedjogg rekommenderas man ha andra skor till. Spirit är lätt, mjuk och följsam och ställer därför höga krav på orienterarens fotmotorik. "Använd därför skon i begränsad utsträckning början så att muskler och senor i fötter och ben hinner tränas upp." skriver tillverkaren.
Det låter egentligen inte som en sko för H50+.
Men när den kommer ska den provas. Och sitter den bra på foten så köper jag den. Orientering på medeldistans ska jag väl ändå våga använda den till.

Förkylningen har nästan givit med sig, men inte träning förrän jag känner mig helt säker. Nästa vecka?

Nu drar det igång

Ena dagen är det mitt i vintern och orienteringssäsongen känns fjärran. Andra dagen väcks man ur idet när KG skriver att det snart är dags för Kolmårdskavlen, som i år inte alls gör skäl för namnet då tävlingen arrangeras i kustterräng längst ut på Vikbolandet.
Det är bara en månad dit.
En närmare titt i almanackan visar att ungdomsträningarna börjar om två veckor på torsdag och att helgen efter är det vårtävlingar arrangerade av OK Tjärnen och Katrineholms OK. Fredagen efter det är det Natt-DM för en del och Spring Cup-resa för andra.

KG har hög målsättning när det gäller veteranlag till Kolmårdskavlen den 5 april. Jag är preliminärt tänkt i lag med Thomas Johansson och Jan Holgersson. Ytterligare tre kompetenta 150-årslag lag har KG lyckats snickra ihop.
Det skulle vara kul att vara med, men jag ber om att få avvakta beslut om deltagande. Ungdomsverksamhet få gå först och dagen före Kolmårdskavlen är det OK Tors ungdomstävling i Torshälla. Det kanske är lite för mycket att resa till Torshälla på lördagen och till Arkösund på söndagen.

Varför 17-åringar men inte 15-åringar?

Ledningen för O-ringen 2010 har beslutat vilka från arrangörsklubbarna som kommer att få vara med och tävla. Ungdomar upp till 14 år får tävla, samt löpare av den "yppersta eliten" i junior och seniorklass.
Jag har ingen aning om hur bra man är när man tillhör den yppersta eliten, men det kommer väl att framgå småningom.
Varför 15-16-åringar och ej ypperligt bra juniorlöpare inte får tävla begriper jag inte. Konstigt! Jag har inte hört något motiv. När jag hör något återkommer jag med en kommentar.

Till Skifsen och tillbaka

Carl och Katarina tog tre timmar i skidbacken i går. Det var ett pass perfekt anpassat till en lagom lång skidtur i sakta mak för mig.
Skifsen-leden heter ett skidspår som bara prepareras vintrar då det är ganska mycket snö. Den leder från Fredriksberg söderut, mestadels på myrar, till en sjö som heter Skifsen och där det finns en raststuga. Sen vänder spåret tillbaka till Fredriksberg, fast då med en slingrigare sträckning och med ett par kilometrar som är lite småknixiga uppför. Inga tunga backar, dock. Efter 21 kilometer är man på baksidan av Säfsens slalombackar och på ledens högsta punkt - som är ungefär 150 meter högre än den lägsta delen. Spårets 24:e kilometer är en lång skön nedförslöpa där man tappar ungefär 80 höjdmeter.
Turen rekommenderas! 24,5 kilometer lång enligt gps-klockan och perfekt för folk över 50.

Mats, 50

Nu är jag en tvättäkta veteran. Jag har sagt adjöss till den äldre oldboysklassen.
Vad jag gjorde när jag fyllde femtio? Stod två timmar i kö i en skiduthyrningsbutik. Förstås!
Men resten av dagen var det inga som helst fel på. Vi hade ju dragit oss undan till en kort skidsemester i Säfsen, bara Carl, Katarina och jag - precis som jag ville. Inga tal, ingen stor paketöppning, inte jag i centrum på en fest eller mottagning.
Det var en vanlig skidsemesterdag, fast ändå ovanlig, förgylld med en födelsedagssång på morgonen, presenter i form av ett par musik-dvd-boxar (Beatles och Young), och en god middag i Hyttans restaurang på kvällen.
(De där dvd-erna ska bli kul att se, när de väl levereras :-)