Intervaller i doserade kurvor

Tillbaka i friidrottshallen igen. Härligt att bli utpumpad.
Ssongens premiärpass på tvåhundrametersovalen i Nasta var en intervalltrappa där vi startade med 200 meter och ökade på med 200 varje gång tills vi kom till 1000. Sedan gick vi ner i trappan igen. Alltså: 200, 400, 600, 800, 1000, 800, 600, 400, 200.
Man blir alltid lika lurad av denna lömska träningsform. Det gick lätt, fint, snabbt och med lätta steg fram till halvvägs in i det första 800-metersloppet. Då slog pulsen drygt 180. De fem sista intervallerna fick jag kämpa, kämpa, kämpa.
Underbart att gå in i duschen efter ett sånt pass.

Nu blir det nog lugnt på träningsfronten ända fram till lördag, då jag hoppas kunna vara med på ultralånga "Fakiren" i Arboga.

Nej, förresten, ett piptest kan det nog bli också, på fredag lunch i så fall.

Ett åtråvärt distanspass på stig är i sikte en och en halv vecka bort. H55plus har snappat upp den kenyanska modellen. Så nu får vi väl lämna den jämna långpasslunken och få lite fartvariation. Det kenyanska långpasset innebär nämligen att man börjar mycket lugnt och sedan ökar farten successivt tills det går riktigt fort. Jag har skissat på ett kilometertidsschema enligt följande på en 15-kilometersbana: 6:30, 6:20, 6:10, 6:00, 5:50, 5:40, 5:30, 5:20, 5:10, 5:00, 4:50, 4:40, 4:30, 6:30, 6:30. Det där blir ungefär 85 minuter.
Värt att prova.