Bara orienterare förstår orientering

"Orientering är ingen TV-sport."
Man får höra det hela tiden.
"Det går inte att förstå".
Hela tiden får man höra det.
Det är nog inte så konstigt. Har man inte själv orienterat så är det naturligtvis inte ett dugg intressant att titta på orientering. Det är bara folk som springer till synes utan mål i skogen, ibland mitt i natten med en lampa på huvudet.
Det görs försök att göra sporten begriplig, de senaste åren med hjälp av ganska välproducerade TV-sändningar från Tiomila där man tar GPS-teknik till hjälp för att illustrera kampen i skogen.
Idrottsupplevelser som publik, oftast fram en tv-apparat, handlar antingen om att njuta av uppenbart stora prestationer eller utasättas för nästan outhärdlig spänning. I fotboll kan prestationen vara uppenbar; den precisa passningen, den fantastiska dribblingen eller den otroliga målvaktsräddningen.
Och spänningen inför Karolina Klüfts tredje längdhoppsförsök i VM-sjukampen i Paris 2003 eller spänningen inför ett avgörande på vallen i en skidskyttesprint är självklar. Den kan man känna utan att ha ställts inför situationen själv, utan att någonsin ha varit på en friidrottsstadion eller ha åkt skidor med ett gevär på ryggen.
Med orientering är det annorlunda.
Har man inte sprungit orientering är det svårt att förstå vilken prestation det är att spika en sten i ett flackt grönområde. Har man inte sprungit orientering är det omöjligt att tycka att det är spännande när Thierry Gueorgiou och Emil Wingstedt tar olika vägval mellan 15:e och 16:e kontrollen på sistasträckan i Tiomila.
För oss som gillar att orientera har den nya tekniken med onlinekontroller och gps-tracking gjort sporten även till en publiksport, men för den stora majoriteten gör det varken från eller till.
Så är det bara - tyvärr.