Inte i dag.
För första gången i mitt liv gick jag en orienteringsbana.
Det gav mig en trevlig och helt ny upplevelse: När jag behövde veta exakt var jag var, visste jag exakt var jag var - hela tiden.
Eller nej, kanske inte hela tiden. En gång missade jag nämligen. När jag skulle upp till sjätte kontrollen, den pyttelilla branten, visste jag inte exakt var jag gick över vägen. Jag var tvungen att chansa - och kom 60 meter fel.
Pilarna på kartan visar de ställen där jag tittade på kartan och fick den att överensstämma med det jag såg i terrängen.
Exempel:
- Till första kontrollen hade jag koll på tre höjder innan det var dags att vinkla upp till stenen.
- Till andra läste jag tre gånger: i kärret, vid surdrag/stig-korset och vid punkthöjden före min punkthöjd.
- Till tredje hade jag hjälp av en grönområdeskant (syns knappt på kartan) och en tydlig höjd väster om höjden min kontroll satt öster om.
- Till fjärde kollade jag inga detaljer alls. Höll bara riktningen uppe på höjden och kanade ner och såg kärret norr om min kontroll.
- På väg till sjuan höll jag bara riktningen grovt och tittade bara noggrant på kartan i samband med att jag sprang söder om en tydlig höjd. Jag kunde konstatera att jag höll rätt riktning och kom ner på vägen där jag hade tänkt mig.
Att jag gick orientering istället för att springa berodde på att jag är rädd om min vänsterskank. Det kändes inget konstigt i den alls. På torsdag ska jag prova att springa - med tejpad ankel för säkerhets skull. Jag köpte en kartong med tolv tejprullar av Daniel på Löpex i dag.
2 kommentarer:
Det är så som jag skulle vilja göra; ta det lugnt och gå rätt. Ibland när jag har haft riktigt ont i ryggen har jag gått tillräckligt sakta för att hinna läsa kartan. Fast du avslöjar dig på väg till sjuan: "tittade bara noggrant på kartan i samband med att jag sprang"
Se där, jag är så ovan vid att gå att jag inte ens kan skriva det. Men jag lovar: inte ett löpsteg.
Skicka en kommentar