Det här är en Bakercysta

Glömde länka till info om Bakercysta. Den kommer här.
Läsningen kan ju få en fundera en aning.
"Orsaker: broskförslitning, menisk- eller korsbandsskada, inflammatorisk systemsjukdom som t ex kronisk ledgångsreumatism. Barn i förskoleåldern kan ha Bakercysta utan att någon av dessa sjukdomar föreligger."
Läkaren gick igenom knäet och märkte inga konstigheter när det gäller menisk eller korsband. I förskoleåldern är jag inte längre.
Återstår alltså broskförslitning eller ledgångsreumatism.

I natt ska det komma snö. I morgon är det koncerndag i Västerås. Efter det bär det av till Ånnaboda för ungdomsledarutbildning. Det ska bli kul. Kanske dessutom blir väldigt vackert om det har kommit snö. Backert väder på lördag.

Det gör ont när cystor brister

Etiketten "skador" finns redan i den här bloggen. Jag nämnde ju i ett tidigt inlägg min Hallux valgus. Nu är det dags för nästa defekt: Bakercystan.
Helt plötsligt när jag satt på jobbet vid sjutiden i morse började det värka nåt så infernaliskt i högra underbenen, från knävecket och nedåt; i vaderna, vristen och foten.
Gubben har åkt på en propp i benet, for det genom huvudet. Sen fixade jag fram en Ipren.
Men jag slog även en signal till Läkargruppen och fick en tid klockan 13.
Smärtan försvann under förmiddagen, som vanligt alltså, när man söker läkare: symptomen försvinner.
Men smärtan kom tillbaka lagom till läkarbesöket, vilket gjorde det lite lättare att förklara för optopedläkaren Håkan Alnehill hur det kändes.
Troligen ingen ventrombos, var hans utlåtande, snarare en sprucken Bakercysta.
Och det låter ju onekligen sannolikt. Jag får ju då och då en svullnad i knävecket, en grej som jag inte vetat vad det är, men som stämmer in perfekt på en Bakercysta. Hittills har ledvätskan försvunnit av sig självt (tagits upp av knäet på något sätt, antar jag) men den här gången sprack hela skiten och vätskan rann ner i vaden och foten.
- Då kan det irritera, sa doktorn.
Jovars.
Så jag har lagt mig i horisontalläge. Då känns det inte ett skit. En tablett Voltaren T då och då de närmaste dagarna kommer nog också att sitta fint. Däremot ingen träning.

Jobbig jogging sedd från ovan

Jag tränade i går. Det blev inget skrivet om det då. Lika bra det förresten, för det fanns inte så mycket att berätta. Jag sprang 15-slingan i Karlslund på förmiddagen, innan jag började jobba. Det var förresten jobbigt, trots måttlig fart. Kroppen fungerar inte till belåtenhet.
Men om man ser träningspasset litegrann från ovan platsar det nog på bloggen. Det är ju fler än jag som är näst intill sjukligt intresserade av kartor och flygfoton.
De flesta som tränar distanslöpning eller orientering i Örebro har säkert sprungit det långa spåret i Karlslund. Jag har alltid räknat det som 14,8 kilometer, men 305:an menade i går att det bara är 14,65.
För de som inte känner till det så går spåret längs Karlslundsåsen från motionscentralen ungefär sju kilometer norrut. Spåret vänder ungefär i höjd med Ekers kyrka. Den norra delen snirklar sig stigen mellan infiltrationsdammarna för det kommunala vattnet.
"Det är ett ganska roligt spår, särskilt att åka skidor", tyckte en gubbe som jag träffade i motionscentralens bastu efter träningspasset.
Han var gammal. kte skidor på den tiden det fanns snö i tillräcklig mängd för att göra 15 kilometer långt skidspår på Närkeslätten.
Det var ett gäng gubbar där i omklädningsrummet - som mest sju-åtta stycken samtidigt medan jag var där. Alla verkade känna varandra. Stammisar. De fikade i "Sportkaféet" efteråt. Motionscentralen verkar vara en trevlig samlingspunkt för "daglediga".

Klicka på bilden för flygfoto med spår och hjärtaktivitet.

Vem ska stanna, vem ska gå?

När de flesta världsstjärnorna var och sprang öppna ungerska mästerskapen som en förberedelse för nästa års VM gjorde de finländska lagen processen kort med de svenska i Smålandskavlens herrklass i helgen.
Det finns visserligen många utländska landslagsorienterare även i finska klubbar, men de klarade sig bra med sina inhemska löpare nere i mörkaste Småland. Vaajakosken Tere, som är kemiskt ren från utlänningar och vars främste finne, Pasi Ikonen, valde Hestra framför Ungern (!) lyckades naturligtvis bäst och vann.

Nåja, nu är Smålandskavlen genomförd och därmed är säsongen slut. Nu är det dags att vända Internetblicken mot klubbytesrapporteringen - så att man kan spela på rätt klubb när det är dags för tiomila i vår.
Det är nu i november och december värvningsverksamheten är som intensivast.
För ganska precis ett år sedan kunde man läsa på Alternativet att schweiziske landslagsmannen Daniel Hubmann skulle lämna Turun Suunnistajat och gå till Kristiansand i Norge och att hans landslagskompis Baptiste Rollier också skulle byta till Kristiansand - från Vehkalahden Veikot.
Hubmann blev årets bäste manlige orienterare och Baptiste Rollier var inte så långt efter. De började säsongen strålande genom att med sitt Kristiansand snuva Halden på Tiomilasegern.

Så nu ska vi se hur det rörs om i värvningsgrytan inför nästa säsong. Blir den tredje bästa schweizaren, Mattias Merz, kvar i finska Rajamäen Rykmentti när hans landsmän har lämnat landet? Hur länge ska världens numera näst bäste manlige orienterare, Thierry Gueorgiou, springa i världens snyggaste klubbdräkt, Kalevan Rastis? Är det dags för IFK Mora att ta ett kliv till. Bäste tjecken Michal Smola har blivit dalmas. Nåt mer på gång?

Vem ska stanna, vem ska gå?

Välkommen till min undersökning

Jag har bloggat i en dryg månad men har ingen aning om det är tre eller trettio som läser det jag skriver om orientering på den här bloggen. Därför gör vi en liten test. Svara på min lilla undersökning här till höger. Svara bara en gång under den närmaste veckan!

KFUM + Garphyttan = silvermedalj

Christer Garpenlund och Erik Lindgren, KFUM Örebro. Eric Jansson och Marcus Jansson, Garphyttan IF. Den kvartetten kom tvåa i Smålandskavlens H16-klass. Imponerande sprunget!
Kul att de gick ihop och gjorde ett gemensamt lag. Det finns ju två sätt för de här grabbarna att springa en sån här kavel: göra kombinationslag eller byta klubb. Var dagens samarbete ett steg mot det senare?

Tisarens seniorlag (med två juniorer) kom på 13:e plats. Inte så illa, även om jag trodde det skulle gå ännu bättre. Hagaby, med tre juniorer och en pojkklassare i laget, kom 37:a. Kanonbra! Tisarens unga damlag (bara juniorer) stämplade tyvärr fel.

För Friborg gick det åt helvete.

Pulsen steg i Blänkarbacken

I dag vankades skönt långsamt löppass tillsammans med H55plus, Kalle och Håstis. Jag lösgjorde mig från datorn och Smålandskavlen vid tiotiden och åkte till Ljungstugan.
Vi sprang österut genom Markaskogen och kom in på Hjälmarsbergskartan från söder efter 3,5 kilometers löpning.
Vi sprang på stigar och väg i behagligt springa och snacka-tempo. Det var egentligen bara i Blänkarbacken vi blev tysta.
När vi lämnade kartan hade vi sprungit 10,5 kilometer och det var två kilometer kvar hem till Ljungstugan.

Hjärtats takt kan följas på kartan.

Vem är vackrast i Finland?

Det är sovuppehåll i Smålandskavlen. Nattsträckorna är avklarade. I morgon bitti börjar dagsträckorna med jaktstart.
Hällen leder herrklassen efter kanonlopp (igen!) av Peter Öberg. Tvåa ligger Kalevan Rasti och trea Vaajakosken Tere.
De finska klubbnamnen är som poesi.
Här är min topp fem-lista i vackra finska klubbnamn.

1. Vehkalahden Veikot
2. Angelniemen Ankkuri
3. Rajamäen Rykmentti
4. Vaajakosken Tere
5. Kalevan Rasti

Bubblare: Tampereen Pyrintö, Helsingin Suunnistajat, Rasti-Kurikka.

Synpunkter på det?

OK Tisaren ligger 28:a, för långt efter för att mitt tips om en tredjeplats ska kunna slå in.
Hagaby ligger 38:a. Mycket bra! En av nattlöparna, Love Sintring, är bara 16 år gammal.
Nu får vi dra klockan tillbaka en timme, gå och lägga oss, gå upp morgon bitti och lyssna på Smålandskavlen ett par sträckor och sedan ge oss ut och jogga.
"10 30 springer vi distans från Ljungstugan. Sannolikt ut mot Mark och en sväng på Hjälmarsbergskartan", skriver H55plus.
De som inte vet hur Hjälmarsbergskartan ser ut får veta det i morgon. Karta med gps-rutt lär ligga på den här bloggen i morgon eftermiddag.

Kartkastaren

I dag kastade jag hundratals kartor. Jag slet ut dem ur sina plastfickor, och la dom i en stor hög, som senare transporterades till pappersinsamlingen.
Jag hoppas att tränare och tävlingsbanläggare, som under årens lopp lagt ner åtskilliga timmar på att rita banor på kartorna, har överseende med att jag, utan pardon, kastade bort dem.
"Det vi inte kommer att använda mera, det ska bort", var Thomas och min utgångspunkt när vi röjde i förrådet under klubbens årliga arbetsdag i Ljungstugan.
Så inom loppet av några timmar försvann inte bara snabbt påkomna linjeorienteringar utan även ambitiöst upplagda korridor-ol-träningar och finkompassövningar från förra seklet. Nu finns det plats i hyllorna för kartor med nya övningar - kartor som kommer at samla damm de närmaste fem åren.
I morgon ska det bli busväder med det hindrar oss väl inte från ett lugnt distanspass?

Varför aldrig övre halvan?

Jag var nyss ute i vida världen och virtuellsprang lite orientering. Jag gör det ibland - har köpt programmet. Dom var jävligt bra därute i kväll, mycket bättre än i H45 i verkliga världen.
Jag sprang två lopp: 138:e plats av 175 löpare i det ena, och 144:e av 200 i det andra. Det var ungefär min vanliga kapacitet, kanske till och med lite bättre än vanligt.
Hur kan dom vara så snabba? Det har säkert med ungdomlig finmotorik att göra, men inte bara det. De flesta som spelar är kids 15-25 år gamla. 49-åringar är långsammare såväl i datorskog som vanlig skog. Bara att inse

Tisaren topp tre

Med två förstalagsdebutanter i laget kommer OK Tisaren i helgen att knipa en pallplats i Sveriges stora orienteringsfinal.
Kom ihåg var ni läste den profetian!
Smålandskavlen är det som kommer sist på året. Smålandskavlen är svinkyla. Smålandskavlen är stor idrott. Smålandskavlen är i helgen.
Hagaby GoIF har ett lag med i herrkaveln. OK Tisaren likaså.
Hagabys unga grabbar Filip Dahlgren, Love Sintring, Johan Persson, Olof Dahlgren och Viktor Larsson kommer att prestera bra och komma bland de 50 bästa.
Tisaren kommer att blanda sig i toppstriden.
Tre av Tisaren-löparna som var med och knep en sjätteplats i fjol är inte med i år:
Tomas "han som aldrig verkar bli för gammal" Hallmén är sjuk. Sergej Detkov är skadad. Och Henrik Jansson har bytt klubb.
Trots det kommer OK Tisaren att vara med och slåss i den absoluta toppen.
De två nattsträckorna springs av Johan Aronsson, som efter skador verkar vara tillbaka i bra form, och Johan Runesson, världens bästa junior.
Förstaårssenioren Daniel Attås kommer att ha häng på täten när han springer ut på den första dagsträckan på söndag morgon.
Fjärde sträckan sträcka springs av Matt Speake. Han skulle inte springa i förstalaget om han inte var i form.
Och på sista sträckan kommer Tisarens allra bästa, årets Europamästare i långdistans och tvåan i O-ringens world cup-klass, Dimitry Tsvetkov.
Hoppas nu bara att arrangörerna låter oss följa tävlingen via internet, både med onlineresultat och speakerljud.

Jag var så avundsjuk!

De flåsade ordentlig, de åtta tappra som körde låååånga intervaller på Markaspåret i kväll. Och jag stod där med mina glada och avundsjuka tillrop.
Men snart är jag med i matchen igen. H55plus har utlovat fellrunningskoanpassat distanspass på söndag. Det blir en perfekt omstart.

Tji torsdagsträning

Torsdag och ingen träning - känns konstigt!
Men jag ska ut och andas lite frisk luft i kväll, som en förberedelse för morgondagens comeback på jobbet. Den friska luften blir väl lämplig att ta genom att se hur Carl och övriga sliter med "Kalles parintervaller". Kalle torde i det här sammanhanget vara KG Wahlström. Vad hans parintervaller går ut på har jag ingen aning om, men jag antar att det är något plågsamt. Och jag vet att övningen ska genomföras på Markaspåret. H55plus har fått ansvaret att sköta träningen.

Sjuk

Jaha, då var det kört. Det händer sällan, men nu har jag faktiskt feber och känner att jag måste stanna hemma från jobbet. Jag har sämsta arbetspasset ur ringa och sjukskriva sig-synvinkeln: Kvällsredaktör. Nu får Mattisson trolla med knäna.

Trött och stel

Tur att jag jobbar kväll i dag. Jag gick upp när Carl gick upp i morse, men jag struntade i frukosten och gick och la mig igen. Somnade och sov till halv elva. Värsta tonåringen!
Helgen tog tydligen hårt på mig. Eller också är jag inte riktigt kurant.
De nästan nio kilometerna i terräng med mycket sten i botten känns i ryggen. Jag valde ju bort det där med ordentlig stretchning i går. Att jag aldrig lär mig! Jag har legat lite nu och stretchat sätesmuskeln, så lite bättre känns det.
Men frågan är om det inte krävs att jag lägger en slant på massage snart igen.

Daladubbel i kanonväder

Det går inte att komma ifrån: Orientering är mest njutbar om det är fint väder. Lägg där till bra arrangemang och trevlig terräng så blir det succé.
Så blev årets Daladubbeln, Sveriges största renodlade ungdomstävling i orientering.
Karlsbyheden hade i år förlagt tävlingscentrum till Staberg, öster om Falun.
Karin W och jag var med som Almby-ledare.
Carl sprang ihop med en kille från Stora Tuna. De var nöjda.
Deras ultralångbana på 7,2 kilometer är här intill.
Gpsrutten är dock min. Jag sprang en öppen 9 på 7,7 km under tiden grabbarna var ute. Kartan har jag slarvat bort men det går att utläsa av Carls karta hur min bana såg ut. Vi hade flera kontroller gemensamma, sen har jag lagt till resten av kontrollerna i min bana med blåa ringar.
Det gick ganska bra.

Skrytligan är också pisstråkigt

Varning! Det här inlägget har inget med orientering eller skogspromenader att göra.
Men jag måste bara visa upp ytterligare ett exempel på att det inte går något bra för mig just nu (se även tidigare inlägg om torsdagens nattorientering).
Tabellen här intill visar slutställningen i den senaste säsongen av Skrytligan, division 2. Det är en lokal frågesportturnering (jobbet) som utgår från vetgirig.nu.
Jag sumpade avancemang till högsta divisionen genom en dålig insats i sista omgången. Det bar sig inte bättre än att jag även missade kvalplatsen - med tre ynka sekunder.
Vad har jag gjort för ont?

Nattorientering är pisstråkigt

Jag tar tillbaka vad jag skrev i eftermiddags. Nattorientering är inte alls den roligaste formen av orientering. Helt fel! Nattorientering är nog faktiskt bland det tråkigaste som finns.
Jag slösade i kväll bort flera timmar på att åka till Ånnaboda och springa Hagabys öppna KM. Nja, helt bortkastat var det kanske inte för Carl var med och han tyckte ju det var ganska lattjo. Men för egen del försvann glädjen redan efter åtta minuters löpning. Då "tappade jag kontakten med kartan", vilket är ett konstigt uttryck som man använder för att förklara att man för ett ögonblick inte vet exakt var man är. För min del blev ögonblicket ungefär fyra minuter långt.
Efter det sprang jag mest och irriterade mig på att ögonen rann, glasögonen immade igen, lyset var svagt och pannlampshuvudställningen satt knappt fast på huvudet.
På väg till femte kontrollen sprang jag rakt igenom ett fält av trattkantareller med hattar stora som kaffekoppsfat. 30 sekunder senare tappade jag den där jävla kontakten igen - och irrade följdaktligen runt ett okänt antal minuter (har inte brytt mig om att kolla hur många).
Så var det kvällen definitivt förstörd.
Man kanske skulle spä på klagandet med att konstatera:

• att jag inte hittade bilnyckeln utan fick ta reserven när vi skulle åka upp till bergen.
• att jag glömde ta med mig gps/puls-klockan - annars hade ni fått se på några komiska gpsruttkrumelurer här intill.
• att jag har tappat en dubb till i mina Pytho-dojor.
  

Men duschen var skön - dock fick jag inte med mig duschkrämen hem.

Veckans pip: 12:4

Samma rubrik som för en vecka sedan. Men den här gången hade jag faktiskt lite krafter kvar. Skulle nog ha orkat 2-3 sträckor till, för pulsen kom inte upp i mer än 176. Förra veckan maxade jag ju mer än 180.
I kväll blir det förhoppningsvis nattorientering i Ånnaboda. Stefan Wedin åker med Carl och mig dit.
Nattorientering är numera det roligaste som finns i den här branschen. Det tyckte jag inte när jag var ung. Då var det bara läskigt. Men det där med att vara rädd för mörkret hade ändå sina ljusa(!) sidor. När jag var 15 år gjorde jag mitt livs lopp när jag kom tvåa på nattsträckan på Smålandskavlen. Av ren rädsla sprang jag fortare och rakare än någonsin

Årets sista svamppromenad

Strålande sol och ledig från jobbet. Jag gav mig ut i svampskogen. Det var förmodligen sista tillfället. Nästa helg är det Daladubbeln och det är inga lediga vardagar i sikte.
Jag valde att promenera i samma stråk som senast jag var ute och njöt i mossan. Älgjägarna, tänkte jag, håller sig nog en bit längre bort från stan.
Jag hörde inte ett enda skott men stötte på ett kilo trattkantareller.
En timmes skogsvistelse = en timme svamprensning på solgassig balkong = fyra liter rensade trattkantareller = åtta dl förvällda trattkantereller = ingredienser till en god middag i sinom tid.

Äldre, latare och tyngre

Usch, vad det var jobbigt att springa 1 500 på bana i kväll. Och ändå gick det inte särskilt fort. Jag var 17 (sjutton) sekunder långsammare än förra hösten.
Det finns flera möjliga orsaker:

• Man blir sämre med åren! Visst, men inte drygt elva sekunder per kilometer, hoppas jag.
• Sämre tränad? Nej, inte en chans. En koll i träningsdagböcker säger att jag tränat mera i år jämför med 2007. Antalet träningstillfällen januari-september ökade från 93 till 116. Antalet timmar träning ökade från 80 till 95.
• Sjuk? Nej, lite hostig kanske. (Typiskt manligt att påtala den skavanken.)
  
• Omotiverad? H55plus flåsade mig i nacken de första 300 meterna, men efter det kände jag mig ensam. Kan ha bidragit mentalt.
• Dålig dagsform? Vi får hoppas på det. Jag körde ju ett hårt grusvägspass i söndags och ett skogspass, dock ganska lugnt), i går. Tillsammans borde väl de passen sitta i benen, eller hur?
• Lat? Ja, förmågan att plåga sig har kanske minskat de senaste åren.
• Vikten? Visst var det väl i oktober-december jag gick upp i vikt, från 66 till 70.

Analys: Jag är bättre tränad och är frisk MEN är äldre, latare och tyngre än för ett år sedan. (Kul utveckling.) Dessutom hade jag ingen hare/jägare och hade tränat hårt för nära inpå banloppet.

I morgon är det jobb igen. På lunchen blir det troligen piptest. Jag lovar att försöka plåga mig upp till nivå 12.

Jesus, jag sprang på vattnet

Jag och 305:an mätte min Rävgångenrunda i förmiddags. Den visade sig vara 10,45 kilometer. Gps-rutten kvalificerar sig för en publicering på bloggen, tycker jag. I alla fall om man lägger den på den topografiska kartan från 1984. Jag kunde springa där jag gjorde tack vare Örebros kommunbiolog Mats Rosenberg, som är hjärnan bakom arbetet med att göra Hjälmaren tillgänglig för friluftsliv.

Dags för farlig träningsperiod

Sjudagarsarbetsveckan är över. Två dagar ledigt nu. Härligt. Så i morgon tvättar jag mattor! Självklart val en ledig dag!
Men det ska nog bli lite tid över till min nördverksamhet också. Om jag vågar mig ut i skogen. Älgjakten börjar ju i morgon och älgjägarna brukar ju inte dra sig för att jaga ens i de stadsnära skogarna.
Förra hösten gav jag mig en dag ut i Karlslundsskogen och sprang. Plötsligt stötte jag på män med älgstudsare över axeln och hundar springande kring fötterna (kopplade - bra gjort). Jag hade inte en tanke på att det jagas älg så nära stan, men det gör det tydligen.
Det får väl bli en en tur innanför ett elljusspår någonstans i morgon - för säkerhets skull.

Det spritter i benen

Två dagar utan träning. Nu är jag otålig att få komma ut och röra på mig. För att få tid till det under söndagsförmiddagen så måste jag nog göra det lätt för mig: jag får sätta på mig mina 840 och springa min Rävgångenrunda. Jag har mätt upp den ungefärligt på karta till 10,3 km. Nu ska vi se hur lång 305:an säger att den är.
Nästa veckans träningar (hoppas jag):
Måndag: en tur i en skog där de inte jagar älg.
Tisdag: Ban-KM, 1 500 meter vid universitetet.
Onsdag: Pip-test på lunchen.
Torsdag: Nattorienteringsbana 5,5 km i Ånnaboda.
Söndag: Kanske en öppen bana när ungarna är ute på Daladubbelns långdistans.

Grattis Tisaren och Hagaby

Örebro läns två största klubbar lyckades fantastiskt bra i 25-manna, mycket bättre än jag hade tippat.
Jag trodde att Tisaren skulle blir 14:e och Hagaby 18:e.
Tisaren slog till och blev 6:a efter stabila insatser under hela stafetten och några fantastiska lopp. Bröderna Aronsson insatser på 23:e (Jonathan) och 25:e (Johan) sticker ut lite extra
Hagaby gjorde sitt bästa 25-manna på en herrans massa år och slutade på 14:e plats. Stort Grattis! Nästa år blir det topp tio.

Cricket mera poppis än orientering

Det är bara att konstatera. En cricketmatch mellan Indien och Australien är populärare än 25-manna i orientering. Illa! De två inslagen ligger just nu i topp på Ustream. Cricketmatchen har 1 272 tittare, 25-manna har 668.
Vänta nu, hur många är det som bor i Indien? 1,1 miljarder?

Vi är drygt 500 som tittar

Klockan nio drog årets 25-manna igång, en mil norr om centrala Stockholm. Vi är ju en del orienterare som tyvärr inte kan vara där, av en eller annan anledning.
Men nuförtiden kan man ju följa en hel del evenemang via nätet.
Just nu är vi 517 tittare på ustream, där arrangörerna lagt upp tävlingen. De har placerat en bärbar med webbkamera vid målet och tar upp speakerljudet. Det fungerar bra.
Mina tips fungerar väl inget vidare hittills.
Jag har tippat så här: 1/ Halden, 2/ Linné, 3/ Kalevan Rasti, 14/Tisaren, 18/Hagaby, 35/ KFUM Örebro.
Och så här står det efter 2 sträckor: Halden ligger 2:a, Linné 21:a, Kalevan 13:e, Tisaren 20:e, Hagaby 10:a, KFUM 72:a.
Det är långt kvar.
(Nu har det tillkommit några tittare. Vi är 537 stycken.)

Några andetag över mossan

Det är alltid fint i skogen. Så här års är det extra, extra vackert. Jag var där och njöt en halvtimma mitt på dagen, före dagens arbetspass.
Jag fick anledning att sätta mig på huk några gånger, antingen för att repa av stora trattkantarellbuketter eller för att försiktigt lösgöra gula kantareller som skogen försökte hålla fast med små kvistar.
Det är där, några decimeter över den fuktiga mossan som det är allra lättast att andas. Det känns så syremättat att man blir alldeles salig.
Jag skulle ha kunnat sitta där hela eftermiddagen - men det är ju min tur att helgsköta na.se.

Hagaby eller Tisaren?

Fördelen med att inte kunna åka med till 25-manna är att man kan ha bättre koll på tävlingen. Låter kanske konstigt, men så är det.
Det blir till att sätta på datorn strax före klockan 09.00 på lördag och se till att speakerljudet fungerar. Per Forsberg & Co kombinerat med onlineresultat kommer att ge en fullödig täckning av arrangemanget.
Tyvärr hinner jag inte ta segrarna i mål innan jag börjar jobb - men det finns visst dator på jobbet också, har jag hört.
Tisaren har de senaste åren varit länets klart bästa klubb. Men i år tror jag att det kommer att bli en hårdare fajt mellan Hallsbergsklubben och Hagaby GoIF om att bli länsbäst. Tredje bästa länsklubb blir KFUM.
Mitt tips:
1/ Halden
2/ Linné
3/ Kalevan Rasti
........
14/ OK Tisaren (4:a 2007)
18/ Hagaby GoIF (28:a 2007)
35/ KFUM Örebro (36:a 2007)

Nu är de laddade för 25-manna

Calle (svårt att vänja sig vid att säga det), Hanna, Ebba, Elsa och Linn. Gunilla S, Karin W och jag. Vi körde korta intervaller i "Mjuka skogen" väster om norra Markamossen. Vi kämpade på bra. Nu är ungarna toppade inför sina uppgifter under 25-manna på lördag.
Efter träningen drog vi till Heimdal i Ekeby-Almby, där det var höstavslutning för ungdomskursen. Morgan Svensson föreläste för tonåringarna. Det handlade mest om vägval. Lärorikt. Han är duktig, Morgan.
Det bjöds på varmkorv och glass. Jag hade hellre käkat det som bjöds i Ljungstugan vid samma tid: Ädelost och soppa på färska trattkantareller. Anledningen till festmaten var att det var 25-mannasamling, vilken vi alltså missade.
UK Tapper/Wahlström har meddelat följande uppställning för det renodlade Almby IK-laget:
1/ Staffan Engström
2/ Anders Lindqvist
3/ Malin Wiklund, Emma Larsson, Anne Bodin, Katarina Persson
4/ Ebba Saikoff, Calle Carlsvärd, MalinLundberg, Ann-Britt Göransson
5/ Anders Robertsson, Erik Elversson, Karolina Karlsson, Jan Holgersson
6/ Lasse Lundberg, Per-Åke Hull, Kalle Wahlström, Nisse Bodin
7/ Christer Tapper, Jonas Marjamaa, Thomas Johansson, Joakim Dahlberg
23/ Stig Andersson
24/ Charlotte Lundberg
25/ Per Håstlund

Jag vet inte vad UK har för målsättning men jag tippar på placering 120. Lycka till! Jag önskar att jag kunde vara med.

Veckans pip: 12:4

Jag har aldrig begripit hur man kan hålla på med simträning. Femtio meter, eller rent av 25 meter, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Dag in och dag ut. Så dödande tråkigt.
Nu är jag själv snäppet värre: 20 meter fram och tillbaka, gång på gång. Men det blir bara en dag i veckan och inte i en bassäng.
I dag klarade jag nivå 12 sträcka fyra, och är därmed uthållighetsmässigt kvalificerad att spela i Singapores fotbollsliga!

Det blev fin Pisk i kväll

Det var säsongspremiär för Pisk - pannlampa i skog - i kväll. Per-Åke hade ritat banor och kopierat i svartvitt. Håstis och jag bildade par och drog iväg. Det blev en lugn och skön tur med en puls som för det mesta låg på 145-150. Åtta kilometer på en timme.
Ungdomarna Ebba, Hanna, Linn och Elsa var ute på en lite kortare runda med Karin. Vi mötte dem i skogen. Det såg koncentrerat ut. Och på strecket gick det, sa Karin efteråt.
Nästa pass för ungdomarna blir på torsdag i Ljungstugen, före ungdomsträningsavslutningen i Heimdal. Carl hänger på - och jag. Korta intervaller i "Mjuka skogen" står på programmet.
För mig är det innan dess (i morgon eller torsdag lunch) dags för veckans bleeptest. Den här veckan ska jag upp på nivå tolv igen.

Inget 25-manna i år

När jag sprang orientering som ung fanns inte samma utbud av ungdomstävlingar och breddarrangemang som i dag. Ungdomens tiomila blev stort i mitten av 80-talet och Daladubbeln kom man till långväga ifrån först i slutet av 80-talet. 25-manna, denna fantastiska kamp mellan orienteringsklubbarna hörde jag aldrig talas om hemma i Mjölby under min tid som aktiv fram till 1976, vilket inte är så konstigt eftersom även detta arrangemang blev något för alla Sveriges klubbar först en bra bit in på 80-talet.
Tiomila och O-ringen i all ära, men 25-manna är nog det bästa av det bästa när det gäller orientering. Här får klubbarna använda hela sin bredd, från unga löpare till gamla.
25-manna har blivit ett måste för mig sedan nystarten som gubborienterare för några år sedan. De senaste fyra åren har jag varit med.
Men i år kan jag inte!
Så jag får inte springa i den här skogen. (TC är på gärdena i övre delen av satellitbilden.)
Lycka till, ni andra almbyiter

Nästa gång är jag veteran

Jaha, då var min tid i klassen äldre oldboys över. Nästa tävling jag springer, någon gång i vår, gör jag det som veteran.
I dag, Hällefors, var det höst så det skrek om det i skogen. Färggrannt, blött, blåsigt och fem ynka plusgrader. Mysigt!
Terrängen nordost om Hurtigtorpet är tuff men fin, i alla fall de områden banläggaren förde in oss i.
Jag gjorde ett bra lopp, med mina mått mätt. Lite tveksamhet inne i ringen här och var - kontrollerna 5, 6 och 12 - men inga stora grejer.
Om man studerar kartan i efterhand (klicka på den lilla varianten så blir den stor) så skulle det kanske vara snabbare att springa runt åt vänster istället för åt höger, som jag gjorde på långsträckan till 2:an. Och till 9:an blev det lite onödigt långt.
Men även om jag hade orienterat helt perfekt hade jag inte vunnit. Den där Helgman i Tyr måste bomma rejält för att hamna bakom mig.

Tre sekunder Almby IK

Almby IK var en stor orienteringsklubb en gång i tiden - på 1980-talet.
Nu syns vi inte så mycket i media längre.
Men titta här!
6 minuter och 46 sekunder in i det här inslaget om Tiomila 2008 syns en Almby-rygg väldigt tydligt i bild. I tre sekunder kan man se namnet på klubbjackan.
Men vem är det?
Ge gärna tips på andra tillfällen då Almby IK fått några sekunder i orienteringens rampljus.

Bara orienterare förstår orientering

"Orientering är ingen TV-sport."
Man får höra det hela tiden.
"Det går inte att förstå".
Hela tiden får man höra det.
Det är nog inte så konstigt. Har man inte själv orienterat så är det naturligtvis inte ett dugg intressant att titta på orientering. Det är bara folk som springer till synes utan mål i skogen, ibland mitt i natten med en lampa på huvudet.
Det görs försök att göra sporten begriplig, de senaste åren med hjälp av ganska välproducerade TV-sändningar från Tiomila där man tar GPS-teknik till hjälp för att illustrera kampen i skogen.
Idrottsupplevelser som publik, oftast fram en tv-apparat, handlar antingen om att njuta av uppenbart stora prestationer eller utasättas för nästan outhärdlig spänning. I fotboll kan prestationen vara uppenbar; den precisa passningen, den fantastiska dribblingen eller den otroliga målvaktsräddningen.
Och spänningen inför Karolina Klüfts tredje längdhoppsförsök i VM-sjukampen i Paris 2003 eller spänningen inför ett avgörande på vallen i en skidskyttesprint är självklar. Den kan man känna utan att ha ställts inför situationen själv, utan att någonsin ha varit på en friidrottsstadion eller ha åkt skidor med ett gevär på ryggen.
Med orientering är det annorlunda.
Har man inte sprungit orientering är det svårt att förstå vilken prestation det är att spika en sten i ett flackt grönområde. Har man inte sprungit orientering är det omöjligt att tycka att det är spännande när Thierry Gueorgiou och Emil Wingstedt tar olika vägval mellan 15:e och 16:e kontrollen på sistasträckan i Tiomila.
För oss som gillar att orientera har den nya tekniken med onlinekontroller och gps-tracking gjort sporten även till en publiksport, men för den stora majoriteten gör det varken från eller till.
Så är det bara - tyvärr.

För tätt mellan pipen i dag

Usch. 11:6. Jag skyller på Charlottes tuffa intervallträning i går. Den satt i benen.

Natträning, torsdag

Det blev mycket att göra på onsdagskvällen. Efter en timmes vila efter jobbet blev det tvättning, storhandling och banläggning - inklusive kartutskrift - inför torsdagens natträning med unga och vuxna orienterare i Almby IK och Östra Almby FK.

Upplägg:

• Samling omklädda klockan 18.30 i Ljungstugan.
• Genomgång av kvällens övning.
• Joggning till start, ungefär 300 meter. Starten är vid vändplanen kolmilan.
• Det finns fyra banor: grön 1,5 km, gul 2,5 km, orange 3,2 km och röd/blå 4,6 km.
• Vuxna behövs som skuggor. Vid skuggöverskott rekommenderas vuxna att springa 4,6-kilometersbanan.
• Alla kontroller är markerade med blå/röd reflexstav.
• Grön bana har sportidentenheter. Startstämpling, kontrollstämplingar och målstämpling.
• Gul, orange och röd bana har endast start- och målstämpling. Vid kontrollerna markerar ni kontrolltagning genom att nudda reflexstaven med handen.
• Målet är utanför Ljungstugan. Efter målstämpling får ni er tid genom att stämpla i printerstation.

Observera att man ska ha SI-pinne med till träningen!

Det blir en tur till Dalarna

Sonen Carl har bestämt sig: Det blir Daladubbeln i år igen. Jag hänger så klart med. Den 17-18 oktober är därmed inbokad. Daladubbeln är verkligen propaganda för orientering med två tusen deltagande ungdomar.